sova hemma

februari 2012
När vi bott några dygn på sjukhuset börjar omgivningen säga till mig hur viktigt det är för mig att sova hemma en natt. Hur viktigt det är att jag får en paus från sjukhuset. Att lillasyster också behöver mig. Att Linnea behöver få vara med sin pappa.
Trots att mitt inre skriker att jag inte vill lämna Linnea en sekund.
Trots att Linnea blir jätteledsen.
Trots att magen säger att det inte är rätt, lyssnar jag.
Jag ser att de andra föräldrarna turas om. En natt hemma, en natt på sjukhus. Tydligen är det så man gör i cancerland, går omlott, har en sjukhusperiod och en hemmatid. Jag förstår att det är bra. Men för mig känns det bara fel.
Ändå gör jag det.
Sover hemma utan Linnea.
Eller sover. Jag är med min mamma och lillasyster med kroppen, men mitt inre är kvar på sjukhuset. Jag kan inte släppa Linnea.
Jag får knappt en blund i ögonen.
Jag inser att jag måste lyssna på mig själv.
Det blir jag som är på sjukhuset. Jag och M sköter och ansvarar över varsitt barn. På eftermiddagarna träffas vi på sjukhuset och äter middag.
Ända till slutet är jag på sjukhuset.
Bara en natt till hemma.
Först på slutet kommer jag inte orka mer.
Först på slutet inser jag att M måste få tid med henne.
För att hennes dagar är räknade.
Någonstans kan jag glädjas över att ha hållit mitt löfte till Linnea.
Även om det, i och med det, precis efter hennes död, känns som att jag förlorat två barn.