fredag 31 oktober 2014

att acceptera halloween och värna om allahelgona

Halloween.
En tradition jag alltid haft ett kluvet förhållande till.
Än mer nu.
En tradition som finns.
Vad jag än säger.
Jag spjärnar emot länge.
Men barn snappar upp.
Linnea anammar.
Små förändringar smyger sig in.
Även i vårt hem.
Spindlar i plast.
Utkarvade pumpor som lyser utanför dörren.
Bus eller godis hos närmsta grannarna i samförstånd.
Spökdisco på skolan.
Linnea serverar fingrar av korv till förrätt. Blod av hallon till efterrätt.
Vi flyter med och begränsar. Firar på en lagom nivå. För oss.
Samtidigt tänder vi ljus för våra kära.
Förmanar om respekt för de som mist.
För helgerna tycks krocka.
Få har egentligen koll på vilken dag som firas när.
Bara det är svårt.
I år är det förstås ännu svårare.
I år känns det ännu viktigare att särskilja. Halloween från Allahelgona.

Mitt inre skriker:
 -Nej! Jag vill inte! Jag orkar inte!
Lillasyster utbrister:
 -Jag vill! Varför gör vi inte som förr? Var är fingrarna och blodet? Varför ska allt vara så tråkigt?

Det kanske räcker med att förlora sin syster, tänker jag.
Kanske ska man inte behöva vara mer annorlunda. Kanske ska man få gå och spöka som sina kompisar.
Egentligen kan jag protestera hur högt jag vill. Halloween finns redan. Andra största godishelgen hör jag på nyheterna.
Så istället väljer jag att acceptera. Styr upp.
Ikväll får lillasyster och vännen busa hos sina klasskompisar. Sedan äts lagom läskig måltid gemensamt. Det kanske till och med bjuds på en blodig drink.
Men imorgon.
Då bojkottar vi.
För imorgon är det Alla-helgona.
Och då ska vi hedra.
Linnea.
Min pappa
Nora som borde fylla 10.
Och alla barn som förlorat.
Det görs bäst utan häxor och vampyrer.
Tycker jag.

måndag 20 oktober 2014

galghumor

Hur det kan låta. (Utan små grytor närvarande).

Scen 1.
Mannen: Oj, vad sjuk du är! Du kanske har ebola.
Frun: Man kan ju alltid hoppas.
Mannen: Fast det verkar rätt jobbigt.
Frun: Mmm, det kanske finns något lättsammare.

Scen 2.
Mannen: Oj, nu glömde jag bältet. Eller det kanske inte gör något. Man kan ju ha tur och krocka.
Frun: Verkar lite dumt i 50 km/h. Du lär mest bli skadad.
Mannen: Sant.

Scen 3. På planet. Viskandes när alla sover.
Frun: Planet kanske störtar.
Mannen: Rätt okej. Vi är ju ändå alla tre tillsammans.
Frun: En garanterad död.
Mannen: Fast rätt läskig.
Frun: Ja, och rätt synd om alla andra.

Oroliga själar bör omedelbart slappna av.
Dödslängtan ackompanjeras av en illa matchande dödsångest.
För vi har lillasyster.
Som vi älskar besinningslöst.
Det betyder att vi kämpar.
Gläds. Skrattar. Och är lyckliga.
Mitt i sorgen.
Livet är bara inte fullt lika värdefullt.
Stundtals så tungt och meningslöst att bara döden känns befriande.
Spärren finns.
Men det är skönt att kunna dela.
Att vi på något sätt förenas i galghumorn.
Skönt, men fruktansvärt sorgligt.

söndag 19 oktober 2014

drömmar

Jag och mistvännen Maria konstaterar att det är bra märkligt hur sällan vi drömmer om våra förlorade barn. Med tanke på att de är med oss varje sekund borde drömmarna rimligtvis fylla mer än en ynka hand.
Troligtvis finns det någon psykologisk förklaring. Att sinnet försöker skydda.
Jag önskar ändå att det kunde hände oftare.
Om man inte får träffa sitt barn i livet borde man åtminstone få göra det i drömmen.
Kan man tycka.
Om livet vore lite rättvist.
Vilket det inte är.

Så händer det i feberyran. En lite elakare förkylning får mig raklång.
Äntligen är hon där.
Håret är långt.
Ögonen strålar.
Rösten som sammet i mina öron.
Drömmen andas så mycket hopp.
Trots att jag vet att cancern snart ska ta henne.
Hon haltar när vi promenerar till bästa kompisen. Tillsammans konstaterar vi att det är år sedan hon var så här pigg.
Benprotes, cytostatika, otaliga blodförgiftningar och lungoperationer har förflutit.

- Skulle hon inte dö, viskar kompisens treåring förvånat när hon ser Linnea.
Jag hyschar och säger:
- Inte nu.
Nu lever hon.
Jag vågar nog tro att hon ska klara det.

Så vaknar jag.
Vemodig, men ändå lycklig.
Jag har fått träffa henne en stund
Det är lycka!

fredag 17 oktober 2014

saknad

Den kyliga höstkvällen får mig ner i köket för att göra te.
Det är något där. I ljuset, i doften, i ljudet.
Något som väcker en känsla.
För ett ögonblick är jag åter på Q84:a.
Avdelningen är kvällstyst.
Bara larmklockans läte från rum som vill ha hjälp.
Tekokarens brus.
Några föräldrars viskande röster. Smärta och igenkänning.
Snart ska jag gå in till Linnea.
Vår mysstund i väntan på nattpersonalen.
Våra sängar står tätt ihop. Gavlarna är vinklade i samma läge. Bildar en soffa.
Så att vi kan sitta nära.
Hennes hand är i min. En klapp på kinden. Huvud mot huvud.
Kanske läser vi. Eller ser en film.
För ett ögonblick är jag där.
Och jag vill inte vara någon annanstans. Oavsett rädslor och smärta.
Det finns så många fina minnen som tidigare grumlats av allt det traumatiska.
Först nu blir de synliga.
Först nu förstår jag de andras längtan.
Den som varit svår att förstå.
Jag har saknat intensivt.
Men aldrig sjukhustiden.
Den saknaden har drunknat i någon slags lättnad över att hon slipper lida.
Tills nu.
Förvisso en smula egoistiskt.
Men jag är hellre tillbaks i sjukdomshelvetet.
Än att vara utan.

onsdag 8 oktober 2014

ett och ett halvt år

Hur gick tiden?
Så nyss och samtidigt en evighet.
Det är fortfarande ofattbart.
Aldrigheten är omöjlig att ta in.
Den bör nog inte begripas.
Om man tänker tiden i perspektivet hur länge jorden existerat.
Då är vår tid bara en liten prick.
Då levde vi nästan lika länge.
Ett och ett halvt år.
En vindpust i historien.
Ett universum av smärtsam saknad.


söndag 5 oktober 2014

kloka lilla syster

-Har du varit extra ledsen i veckan, frågar lillasyster mig när vi för första gången denna vecka sitter alla vid middagsbordet.
Eller alla.
Vi kommer aldrig mer att vara alla.
Men den lilla familj vi nu ofrivilligt är sitter där.
Hon sätter orden precis på sanningen. Som den expert hon blivit på att känna av.
För veckan har känts tyngre.
Trots mysig mammafika med mistvännen och kloka kollegor på gamla jobbet, så har det känts som en sluttande nedförsbacke igen.
Jag försöker förklara känslan utan att egentligen varit helt medveten om den.
På hur tomt det känns.
Extra tomt när lillasyster knappt är hemma och pappan har alldeles för långa arbetsdagar.
Jag försöker beskriva hur utmattande det är att komma hem och ha utfört just ingenting.
Ingenting som är meningsfullt. Att ensam sitta där med den lilla lurviga som hoppar av glädje, och känna hur all kraft bara rinner ur.
Tillsammans med tårarna.
Jag förklarar hur sorgen gör det svårare att klara allt som är tråkigt i livet.
Och hur tjejer ibland är känsligare. Sådär en gång i månaden.
Att jag i det nya livet märker jag hur jag blivit sämre på att vara bra just de dagarna.
Jag försöker förklara så gott jag kan.
Jag försöker att själv förstå.
Och jag inser att utan lillasyster som ser hade orden nog stannat inne.

Så älskade lillasyster:
Sluta aldrig med att vara så fantastik klok!
Utan dig vore jag ingenting!
Jag säger det nog alldeles för sällan, finaste lilla Allan brallan.

fredag 3 oktober 2014

läsning

Vi börjar på en ny bok.
Lillasyster och jag.
En bok som Linnea köpt innan återfallet, men aldrig hann läsa.
Det är den andra av många som aldrig öppnades.
Sjukdomen gjorde oss båda så utslagna det sista.
Det känns så vemodigt mitt i min och lillasysters stund att jag måste harkla mig mitt i läsningen.
Det här borde varit Linneas stund.
Det är så mycket hon aldrig hann.
Boken är bara en liten del.
Men känslan för hur mycket öppnas av det lilla.
Vi läser i dubbelsängen.
Så som Linnea, lillasyster och jag brukade göra.
Då böcker som var anpassade till lillasyster.
Jag undrar hur det hade varit om hon fått leva.
Om vi hade slukat äventyren alla tre. Om vi hade turats om att läsa. Myst. Skrattat.
Om spänningen gjort det svårt att sluta.
Kanske hade hon hellre läst själv.
Kanske hade hon vuxit ifrån boken.
Jag undrar.
Men får aldrig veta.