torsdag 27 november 2014

november rain

Grå himmel. Ihärdigt regn. Blöta hundpromenader.
Ensamhet.
Matlagning med tillhörande disk.
Mörkret som kommer innan man ens hunnit se ljuset.
Det har alltid varit den svåraste tiden.
Men tanken på julstjärnor i varje fönster. Mys till julkalender. Pepparkakor, vörtbröd och glögg. Hyacintdoft. Stearinljus.
Det är det som gjort det uthärdligt.
Nu känner jag mig vilsen.
Jag vill inte ha pynt. Jag vill inte ha mys. Jag vill spola förbi julen.
Det var ju hennes tid.
Nu känns den tiden svårare än den blåsigaste novemberdagen.
Vad ska jag längta nu efter?
Vad ska hjälpa mig förbi två svåra månader?
Jag försöker att bryta ner min längtan, såsom M lärt mig.
Längtan behöver inte vara långt fram. Längtan kan vara i det närmsta.
Jag tänker på morgonkaffe. Varm dusch efter kall promenad. Fika med vänner. Familjestunder med nytt mys.
Det finns många, många små saker att längta till.
Jag ska bara lära mig att ändra perspektiv.

tisdag 25 november 2014

lillkusinen

Så finns det födelsedagar som går att fira.
Fina kusinen fyller tre år. Idag.
Här på jorden.
Som du hade tyckt om henne, Linnea.
Som du hade köpt finheter till henne. Som du längtade efter henne innan hon kom.
Så fin du hann vara den lilla tid ni fick tillsammans.
Och så fin du skulle varit.
Jävla skitcancer som tog det ifrån oss.






tacksamhet för att ha dem jag önskar att jag aldrig träffat

Idag är dagen då en liten flicka lämnade. Fyra år har gått. Fortfarande är det lika svårt.
Imorgon är det första årsdagen för en annan flicka som numera inte lever här.
Jag skulle kunna fylla hela kalendern med smärtsamma datum.
Så många dödsdagar.
Så många födelsedagar utan.
Jag vet mer än jag någonsin önskat.
Många av barnen har jag inte träffat. Ändå känner jag dem genom deras familjer.
Jag tänker på alla de fina familjer som jag lärt känna.
Hur de bär mig.
Och hur jag bär dem inom mig.
Vetskapen gör mig sorgsnare.
Men i livet efter skulle jag aldrig klara mig utan dem.

måndag 24 november 2014

ambulanser

Vi bor nära sjukhuset.
Ibland för nära.
Eller numera, mest hela tiden.
För de hörs och syns alldeles för ofta.
Signalerna som skriker att det är allvar. Det blå ljuset som blinkar fara.
Hjärtat stannar lite varje gång.
Jag känner paniken i strupen. Rädslan hamrar i bröstet.
Jag undrar vems liv det är som stannar.
Så som det gjorde när vi fick veta.
Om allt är oåterkalleligt.
En enkel rakt in i helvetet.
Eller om allt kanske blir bra.
Om allt bara blir en parantes i livet. Lämnar ett ärr efter en svår tid.
Jag ryser och lider.
Någons liv vänder.
Just nu.
För att aldrig mer bli sig likt.




tisdag 18 november 2014

lite så som det borde varit

T följer med oss hem efter skolan.
En av Linneas närmsta vänner.
En av lillasysters självklara.
De som är så nära systrar som det kan bli äter mellis.
Vi pratar om skoldagen. Lillasyster ställer de där frågorna som visar att hon är just en lillasyster.
När jag lagar middag hör jag dem på övervåningen. De spelar spel och skrattar.
På kvällen ligger de och viskar.
Bredvid varandra.
I Linneas rum.
Hjärtat blir varmt.
Själen njuter av ljuden.
På morgonen samsas vi om badrummet. Morgonrusch som liknar livet från förr.
Jag skickar iväg två flickor till skolan.
Så som det var.
Och så som det borde vara.
Det som cancern förstörde.


allra käraste syster

torsdag 13 november 2014

det känns så skönt att komma hem

Jag är på väg till jobbet. Radion är uppskruvad på max.
I ett rödljus kommer den. Låten hon sjöng för två år sedan.
Mina ögon tåras.
Jag förs tillbaks till en annan dag.

3 november 2012
Vi är på väg från Stockholm.
Underligt, likväl sant.
Det händer.
Vi flyttar på riktigt.
Tillbaks till Göteborg.
Det är andra gången under sjukdomstiden som vi lyckas lämna kommungränsen.
Vi ska övernatta på ett hotell i Jönköping. Att våga tro att vi ska klara av hela resan känns alldeles för riskabelt.
Vi tjejer kör den stora bilen. M kör min lilla.
På radion börjar Stiftelsen att sjunga.
Och plötsligt hör jag hur Linnea sjunger med.
Orden forsar ur henne.
"Det känns så skönt att komma hem..."

Luften i bilen vibrerar av förhoppning.
I baksätet vrålar lillasyster,
- Jaaa! Jag kan inte tro att det är sant. Äntligen ska vi hem igen.

Vi skrattar.
Vi är fulla av framtidstro.
Det var då.

tisdag 11 november 2014

att försöka minnas att hjärnan är sorgskadad

Telefonen ringer.

-Hej, Jag heter Maria. Du skulle vara hos mig nu.

Pulsen rusar. Jag har precis kommit ut ur duschen.
På med kläderna.
Snabbt iväg med den lilla lurviga. Hon ska trimmas.
Nu.
Jag har tänkt fel. Missat tiden. Trott att det var senare. Bara mints en tid.
Tiden då hon skulle vara klar.
Det är absolut inte första gången. Förmodligen inte den sista heller.
Man tycka att jag borde ha lärt mig.
Det har ändå gått 1 1/2 år.
Med dagliga konfrontationer om hur dåligt hjärnan fungerar. Den är långsam och trögfattat. Minnet frånvarande.
Ändå tror jag så ofta att det är som förr.
Nickar och ler. Tar för givet att jag ska komma ihåg.
Men hon som hade järnkoll är som bortblåst.
Egentligen borde det vara rätt enkelt.
Egentligen är det bara en sak jag behöver komma ihåg.
Anteckna allt. 
Kontrollera, kontrollera och kontrollera igen. 
För jag kommer förmodligen inte komma ihåg.
Om alls.
Så helt fel.

lördag 8 november 2014

åttonde

Datumet är här. Det är den åttonde igen.
Jag får räkna. Så lång tid har gått.
19 månader.
Saknaden är som ett stort svart hål. Som bara blir större.
Ilskan över att hon inte får leva vill spränga mig.
Sorgen rinner över.
Jag vill inte. Jag orkar inte. Det får inte vara så här.
Jag vill ha henne tillbaka.
Allt annat känns omöjligt.
Ändå fortsätter tiden.
Utan.

Världens finaste Linnea! Jag saknar dig med varje liten cell.  

fredag 7 november 2014

rädslor

Det är fredag.
Lillasyster har berättat spökhistorier vid middagsbordet.
Vi har precis lagt fredagsmyset på en bricka för att bära upp till övervåningen. Jag väntar på att mitt te ska koka.

- Jag kan hålla dig sällskap om du är rädd mamma, säger lillasyster.
- Ingen fara! Jag är inte rädd för något, svarar jag.
- Alla är rädd för något, säger lillasyster halvvägs upp i trappan.
- Bara för att göra dig ledsen då, säger jag.
- Jag är rädd för att ni ska dö, ropar lillasyster uppifrån.

Tekokaren tjuter. Jag svarar inte.
Men jag tänker att jag är rädd för precis samma sak.
Inte för egen del.
Men för lillasysters.

torsdag 6 november 2014

pausar tanken på vad jag ska bli när jag blir stor

Kommunjobbet läggs åt sidan.
Jag befinner mig åter i skolans värld.
Det är som att tiden stannat.
Barnen är bara lite äldre. Jag är både likadan och hundra år gammal. Sliten.
Det går att hoppa in i jobbubblan.
Kanske lyckas jag till och med lura mig själv att tro att jag är tillbaka i tiden innan. Att jag är den jag var.
Jag påminns av min egen långsamhet. Känner frustration över att hjärnan ändå inte är sig lik.
Många känslor rörs upp. Men det känns skönt att vara bland varma människor som vet. Som vet vem jag var och vad som hänt.
Det finns nog många jobb som kan få mig att må bra ändå.
Alldeles för få som jag är tillräckligt bra för.
Just nu spelar det ingen större roll.
Just nu är jag bara tacksam över att få pauser.
Över att tiden går snabbt.
Jag försöker att stanna i det.
Och bara låta det vara som det är.
Tids nog måste jag besluta mig.
Bara inte än.

lördag 1 november 2014

allahelgona

Dagen då en 10-åring borde få tårta och paket på sängen.
En flicka vi aldrig träffat, men ändå känner.
Vi hedrar genom att pärla fuck-cancer armband tillsammans med människor vi aldrig borde träffat.
Vi pärlar för Nora.
Vi pärlar för vår älskade Linnea och alla barn som inte finns hos oss.
Det är alldeles för många.
Alldeles för många tragiska öden.
Det känns fruktansvärt.
Men det känns också så fint.
Fint att gör något bra av en svår dag.