onsdag 27 april 2016

ambivalent

Det blev lite lättare.
För att vända och bli svårare ändå.
Lillasyster är nästan hemma mer än hon är i skolan.
Hon pendlar mellan långa gråtutbrott till pratsamhet och glädje nära kompisen.
Arga ord över att jag inte finns skriks när M är bortrest.
Magont över att gå till jobbet trots att hela hjärtat skriker stanna.
Jag är ledsen i hela kroppen.
Orken finns inte riktigt.
Jag är otillräcklig på alla plan.
Egentligen vet jag vad som är viktigast.
Det är ändå för henne jag väljer att leva.
Jag snuddar vid tanken att ge upp allt.
Sälja allt vi äger och har.
Flytta till något litet.
Sluta jobba.
Ge upp cyklingen.
Och bara finnas nära.
Ändå är det inte så enkelt.
Jag är rädd att förlora det som gjort mig stark igen.
För vad finns då kvar?
En trasig mamman.
Hon som inte fullföljer.
Hon som inte klarar livet.

fredag 8 april 2016

3 år sedan det sista andetaget

Jag blir fortfarande helt galen av att tänka på allt som hänt.
Jag är fortfarande så arg på allt du fick gå igenom.
På att du inte längre får finnas.
Jag vill fortfarande ge upp.
Varje dag!
Få sova för evigt.
Få slippa känna.
Men jag kämpar vidare.
Vid det här laget har jag har lärt mig hur man gör för att få livet att gå.
Hur man lever varje liten stund i taget.
Hur man fyller det med det bra.
Hur det glädjen kan gå hand i hand med sorgen.
Jag hoppas att du ser hur mycket jag kämpar.
Och att du vet hur mycket jag älskar och saknar dig.
Finaste Linnea.
Jag bär dig i mitt hjärta.
Tills vi möts igen.

torsdag 7 april 2016

känslan av att tillhöra något större

En lång, energikrävande dag är till ända.
Jag cyklar på vägen som jag, på dagen för tre år sedan, körde för att hämta kläderna som ska få följa med mitt döda barn ner i graven.
Jag känner hur sorgen knyter sig i magen.
I hjärtat.
I halsen.
När jag svänger in på sjukhusets parkering bränner tårarna bakom ögonlocket.
De senaste dagarna har sorgen varit nära.
Imorgon är det tre år sedan hon lämnade oss.

Jag möter upp de fina gula vännerna.
Tillsammans kör vi genom regn och kyla.
Jag är helt fokuserad på att orka hänga med.
Koncentrerar mig på att ligga tätt, göra tecken och bita ihop i sega backar.
När jag landar hemma 2.5 timme senare är jag uppfylld av en lättnad.
Det känns nästan magiskt att få tillhöra något större.
Kroppen är trött, men själen har fått vila.

Tack Team Rynkeby Göteborg för att jag får vara en del av er!