fredag 18 december 2015

ont

Jag kommer när hon är ett bröst färre.
Jag motar bort tårarna.
Jag leder henne in på toaletten.
Undanröjer alla hinder på vägen.
Förbereder det som underlättar.
Jag drar försiktigt av den gamla sjukhusskjortan.
Leder den varsamt över infart, slang och nästan-tomt-glukosdropp.
Jag pillar rutinerat in samma dropp i den nya skjortan.
En vakande hand när hon tvättar händerna.
Sedan långsamt tillbaks till sängen.
Vänsterhanden rafsar bort täcket medan högerhanden leder.
Ögonen registrerar allt.
Gåbord.
Sängbroms.
Poxmätare.
Syrgasen i väggen.
Det gör ont att vara där igen.
Det gör ont med alla minnen och vetskap som forsar fram.
Det gör ont att det är lilla mamma.

måndag 14 december 2015

lillasyster är fortfarande yngre

Man kan syssla med mycket på nätterna.
Läsa forskningsrapporter och läkarhandlingar.
Följa cancerbloggar och skissa på oddsen att överleva.
En ful ovana som började under sjukdomen och pågår fortfarande.
En ful ovana som är direkt förkastlig.
Sällan leder alla de där timmarna till några riktigt smarta konklusioner.
Ganska självklart kan det tyckas.
Mest behöver man ju ändå sova.
Någon av alla dessa nätter har jag försökt att räkna ut när lillasyster blir äldre än sin storasyster.
Utan att kontrollera har datumet sedan antecknats.
Dumt.
För kontrollera hör ju till efterlivet.
Datumet stämde förstås inte.
Lillasyster är fortfarande yngre.
Precis som det ska vara.
Skiljedagen är först senare.
Tills dess lever jag på att syskonordningen stämmer.

fredag 4 december 2015

lillasyster blir äldre än storasyster

Idag är lillasyster 10 år, 10 månader och 25 dagar.
Precis lika gammal som Linnea fick bli.
Imorgon,
och alla dagar framöver,
kommer lillasyster att vara äldre än sin storasyster.
Egentligen orkar jag inte ta in vidden av hur tragiskt det är.
Jag konstaterar bara att livet efter aldrig slutar vara besynnerligt.

torsdag 3 december 2015

advent

Det tar emot.
Men till slut står jag ändå där och hänger upp adventsstjärnorna.
Jag fingrar på de vita banden som ska dölja sladden.
Jag stannar i rörelsen och minns.
Dagen då vi köpte banden.
En dag fri från sjukhuset.
Vi simmar med sjukgymnasten på Sahlgrenska.
Det är bökigt att byta om med rullstol och ett ben som inte orkar stå.
Och en port-a-cat som måste plastas in.
Jag minns hennes ledsenhet över kroppen som inte riktigt orkar.
Men hon simmar.
Hon finns.
På vägen hem stannar vi till och köper vita band.
Hemma hänger vi upp stjärnorna innan K och T kommer.
Fina K som nu också bor i himlen.

Jag fingrar på banden och låter tröttheten och sorgen välla fram.
Jag orkar inte pynta.
Men jag gör det ändå.




fredag 20 november 2015

att behöva kämpa igen

Det är verkligen ett galet liv i en galen värld.
Det sista galnare både i vårt lilla och det stora.
Jag vill säga till lillasyster att livet inte alls ska vara så här svårt.
Jag vill bädda in henne i vadd.
Skydda henne från terror och cancer.
Men det går inte.
Vi måste kämpa igen.
Jag vet knappt hur vi ska orka.
Bara att vi ska och måste.

torsdag 8 oktober 2015

livet stannar - igen

Så lämnar hon oss efter sin långa kamp.
Finaste Katarina!
Det är sen måndagskväll och jag tänker så intensivt på henne att jag kan förnimma henne i huset.
Det knäpper och knakar.
Det gör ju det i gamla hus.
Ändå tänker jag att det är hon. Att hon finns nära.
Senare får jag veta att det är då hon dör.
Bara några dagar före att det gått 2 1/2 år sedan Linnea lämnade oss.
Jag brister.
Förstås.
Trots att vi vetat och väntat.
Trots att jag trott att jag var mer härdad.
Jag kommer att sakna allt med dig, fina vän.
Du som levde livet så fullkomligt.
Jag hoppas att det är som du säger;
att du nu är med Linnea

måndag 7 september 2015

Team Rynkeby 2016


-Mamma, tror du att jag kommer att jobba med det här när jag blir stor? 
Tror du att jag kommer kunna hjälpa andra människor eftersom jag varit med om allt det här svåra, frågar Linnea.

Vi sitter i ett rum på avd. 322 på barncanceravdelningen i Göteborg. Vi har nyss fått reda på att Linnea har återfall i lungorna. 
Allvaret i vad det innebär gör det svårt för mig att ens andas.
Jag sväljer hårt innan jag svarar:

-Det tror jag säkert. Och jag tror att du kommer att göra det alldeles fantastiskt bra.

Inom mig undrar jag om det är möjligt att hon kan överleva.
Och det gör hon inte heller.
Trots att läkarna gör allt.
Världen tar slut efteråt.
Jag lever mina dagar fullt upptagen med att orka existera.
Fullt upptagen med att förstå hur livet ska levas när allt rasar.
Att hjälpa andra känns avlägset först.
Men långsamt gror ett frö inom mig.
Långsamt blir jag starkare.
Och modigare.
Så pass modig att jag tänker att jag kan cykla till Paris.
För Linneas skull.
För alla oskyldiga barn som har cancer.
Det är ett omtumlande, pirrigt, galet, men helt rätt beslut.
Jag är så tacksam över att få var utvald till en av deltagarna i Team Rynkeby 2016.
Det kommer att bli ett tufft år.
Men jag vet att Linnea är med mig.
Och att hon är stolt över att jag hjälper barn med cancer.
Nu när hon inte kan.

måndag 31 augusti 2015

jag ljuger


Jag sitter hos frisören. En annan frisör. För min är sjuk för dagen.
Frågan kommer.
Den som känns jobbig att svara på. Jobbig för jag vill slippa att exkludera Linnea utan att berätta det sorgliga.

-Har du några barn?

Jag resonerar tyst i mitt huvud vilket svar jag ska ge. Jag bestämmer mig för att prova det vi diskuterat i mistgruppen. 
Att svara med födelseår. Oftast blir det tyst sedan, menar ledaren.
Jag provar.
Det funkar inte.
Det är förstås fel situation. En situation där frågorna fortsätter.
Så jag hör hur jag ljuger.
Hur jag berättar att mina barn är stora.
Hur de hjälper till och klarar sig själva.
Det känns konstigt och jag byter samtalsämne.
Jag vill inte ljuga. Men jag har fortfarande inte lärt mig hur jag ska förhålla mig när frågan kommer.
Sanningen kräver ofta ett omhändertagande av den som frågar.
Den kräver en hel berättelse som smärtar.
Och jag orkar inte alltid det.
Kanske är det just så jag ska säga.
Min äldsta dotter dog i cancer. Men du, jag orkar inte prata om det nu.
Jag tror att jag ska prova det nästa gång.

torsdag 27 augusti 2015

balans mellan vardag och sorg


Varför skriver du inte längre? Jag saknar det, säger M en dag.
Jag funderar. Jag undrar själv.
Jag tror att det är för att jag inte vill känna. Inte orkar känna.
Jag tror att det är för att det finns så mycket som är svårt. Som egentligen borde få mig att falla.
Och det går ju inte.
För jag står ju just nu.
Därför har strategin varit att trycka in allt längst in i bröstet. Låsa. Och kasta bort nyckeln.
Men det håller förstås inte.
Det blir för trångt.
Det sorgliga måste ut.
Livet, det där vanliga vardagslivet, rusar alldeles för fort.
Jag hänger inte riktigt med.
Så jag tror nog att jag börjar skriva lite igen.
Jag tror det blir bättre balans så.

söndag 19 juli 2015

dagarna är räknade

Det är mycket som händer.
Både fint och svårt.
Allt svårt går inte att skriva om av hänsyn till de nära.
Men det blev en resa till Paris.
Vi fick stå där och se alla fantastiska hjältar.
Vi fick överväldigas av den mäktiga känslan som infann sig när så många förenas i kampen mot barncancer.
Vår hjälte fick stå över cyklingen. Cancern satte stopp.
Fina vännens tillstånd försämrades.
Vi reste ändå. 
Med hjälten och Linneas bästa T.
Det var så fint att ha dem med oss. 
Och förstås fruktansvärt sorgligt. 
Fina vännens frånvaro skapade ett stort hål. 
Ett hål som vi måste lära oss leva med. 
För väl hemma bröts det sista halmstrået.
Dagarna är räknade.
Och jag hatar cancer ännu mer.

onsdag 24 juni 2015

dyrköpt klokhet

- Jag är stolt över dig, mamma! säger lillasyster mitt i tandborstningen.
- Tack, men varför det? svarar jag lite förvånat.

- För att du hanterar det här med Linnea så bra, säger lillasyster.
- Jag är inte så säker på att jag gör det. Det är verkligen svårt. 
  Men jag gör så gott jag kan, svarar jag.
- Jag tycker det i varje fall. Och jag tycker att du behöver höra det.


Lillasyster, bara 10 år. Men klokare än många vuxna.
Hur blev det så undrar jag.
För att i nästa stund veta.

torsdag 18 juni 2015

alla de där känslorna som tillhör livet efter


Det är sommar för första gången på länge.
Luften vibrerar värme runt mig när jag cyklar hem från jobbet.
Det är tidig fredagskväll och först nu slår det mig att jag inte varit ledsen på hela dagen.
Jag har inte hunnit känna efter.
Inte ens när jag fick sms:et om att gravstenen nu är på plats lät jag mig känna.
Istället känner jag mig glad, nästan euforisk, för de där pauserna jobbet ger mig.
Att det går.
Det är ändå helt fantastiskt.
Hemma lägger jag mig ner. Vinet vi drack som avslutning på studiedagen i kombination med alldeles för lite sömn den sista tiden ger sig plötsligt till känna.
Jag är förlamande trött.
Sorgen kräver sitt utrymme och väller plötsligt över mig.
Bilden av gravstenen tränger sig fram. Hennes namn huggen i granit.
Jag får svårt att andas.
Den glada känslan är helt bortblåst och jag undrar hur jag ska orka resa mig igen.
Det är som att jag på nytt inser att hon dött.
Jag är så oförberedd på känslorna.
Trots att jag blivit förvarnad.



onsdag 10 juni 2015

skolavslutning

Vissa dagar vill man bara hoppa över.
Som en skolavslutning fylld med glädjerus.
Trött efter en ledsen natt biter jag ihop.
Jag vet att jag kommer klara det.
För lillasyster.







fredag 29 maj 2015

det går inte att blunda

I en röntgenapparat ligger fina vännen för att undersöka sina metastaser.
För att få svar på hur de beter sig.
Om de minskat. Eller står still.
Eller ännu värre.
Det som inte ens går att tänka på.
I ett rum på barncanceravdelningen ligger en liten flicka med återfall.
Hon bär på en genmutation som gör mig alldeles gråtfärdig.
Genen jag absolut inte kan tänka på.
Jag lägger mig ner i ett anfall av utmattning och låter bilderna flimra bakom slutna ögon.
Bilderna på den allra dyrbaraste.
Sjukhusbilderna.
Bilderna på hur livet rämnade.
Idag går det inte att blunda för det svåra.

måndag 18 maj 2015

så överlevde jag ännu en dag

Många kvällar.
Speciellt efter de där extra tunga dagarna.
Då infinner sig lugnet vid skymningen.
En lättnad över att ha klarat dagen.
Och att den oftast gått ganska bra.
Har dagen varit riktigt illa är den åtminstone över.
Mitt i allt är det en skön känsla.
En känsla jag hoppas stannar. En känsla jag är tacksam över.
Så snälla lilla naiva barnet i mig:
Sluta aldrig med denna förnöjsamhet över det lilla.
Sluta aldrig med att tro att det blir lättare.
Utan den känslan tror jag inte att det går att andas.

torsdag 14 maj 2015

tretton år

Idag borde Linnea blivit tonåring.
Och jag tonårsmamma.
Jag blundar och försöker föreställa mig hur det skulle varit.
Hur hon skulle sett ut. Vad hon skulle velat ha i present.
Om jag skulle ha börjat bli pinsam i hennes ögon.
Eller om jag fortfarande skulle varit idolen. Såsom hon är min.
Jag märker hur det blir svårare att visualisera.
Och förstår att det kommer att bli svårare för varje år som går.
Som att tiden tar henne ifrån mig.
Bilden i huvudet stämmer allt mindre med den hon skulle vara.
Jag vet fortfarande inte hur man gör för att fira eller hedrar sitt döda barns födelsedag.
Kanske vet man aldrig.
Det är bara ännu en av de svåra dagarna.

onsdag 13 maj 2015

linneadagen

Dagen före trettonårsdagen.
Hennes namnsdag.
Jag är totalt overksam.
Orkeslös och nedstämd.
Funderar på att baka tårta.
Funderar, men orkar inte.
Undrar hur man gör dessa dagar för att inte bli galen.
Försöker genom att andas en liten stund i taget.

måndag 11 maj 2015

känslan som infinner sig när man inser att det var väldigt länge sedan man skickade sms till just den här personen


Kabom.
Maghugg.
Andnöd.
Lungoperation. IVA. Slangar. Lungkollaps. Respirator. Liten nedsövd Linnea. Ynklighet. Rädsla.
Ren skräck.
En evighet sedan. Och ändå alldeles nyss.
Den känslan.
Den gillas inte.
Den känns i varje kroppsdel.

söndag 10 maj 2015

du måste tro

Vi läser slutet på vår kapitelbok, lillasyster och jag.
Mormorn har precis dött.
I cancer.
Min röst stockar sig och lillasyster undrar om hon ska ta över. Eller om vi ska läsa klart en annan dag.
Jag säger att jag vill fortsätta. Även om det är svårt.
Jag läser vidare med ett tryck över bröstet.
Klumpen i halsen växer. Saknaden känns som knivhugg.
Till slut måste jag ändå avbryta. Tårarna rinner så att jag inte kan se texten. Rösten slutar att bära.
Det blir för mycket att läsa om en tio-någontings sorg och hennes känslor kring död och begravning.
Vi gråter en stund tillsammans. För de i boken. För att livet är så svårt. Och för att smärtan aldrig tar slut.
Så stryker lillasyster mig över armen och säger:
- Mamma! Du får se henne igen. Jag lovar!
Du måste bara tro.

Jag ler lite genom tårarna och önskar att jag kunde.

tisdag 21 april 2015

att ha en hel ö som står på tå för oss

Det har varit så fina dagar och jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Hela jag är fylld. Uppriven. Dränerad.
Jag känner mig varm, glad och sorgsen i ett.
Tröttare än på länge. Men också mer hoppfylld.
I fyra dagar har vi varit på Ågrenska. Tillsammans med åtta familjer som alla mist sitt barn i cancer.
Lek och skoj har blandats med tårar och djupaste sorg.
En hel ö med fina människor.
Fina familjer som förlorat.
Fina syskon.
Fina professionella team som passat upp oss. Lindat in oss i bomull. Gett oss hopp, föreläsningar och tid att prata.
Men det allra finaste är ändå det de gett våra barn.
De har mötts av högt kompetenta pedagoger.
Tillsammans med syskon som vet, har de fått möjligheten att klä sina känslor i ord. Fått känna samhörighet.
Det går inte att återge hur fantastiskt det är.
Stort tack till alla!

söndag 12 april 2015

ett tecken

"Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor."

Låten slår emot mig och lillasyster där vi står mitt i ett café i Göteborg.
Låten Freja sjöng på begravningen
Rösten stockar sig när jag ska beställa.
Ögonen är fyllda av tårar.
Lillasyster kramar om mig.
Vi bara står så.
En lång stund.
Och lyssnar.
Det är på dagen två år sedan hon lämnade oss.
Nyss har vi varit och pärlat armband på Ung cancer.
Ett bra sätt att hedra Linnea på. Jag vet att hon hade tyckt om det.

- Det är nog en hälsning, säger lillasyster när låten tystnat.

Jag väljer att tänka så med.
Fast jag egentligen inte tror.
För det känns fint att låten kommer just då.
Speciellt.
Och jag tänker inte analysera sönder det.





onsdag 8 april 2015

älskade finaste Linnea

Det är så ofattbart.
Att två år har gått.
Jag häpnar fortfarande över att jag står och går.
Att jag andas och överlever.
Fortfarande vill magen vända sig ut och in vid tanken på allt som hänt.
Fortfarande tänker och känner jag.
Varje stund.
På allt som du fick genomlida
På dagen då allt började.
På dagen då allt tog slut.
Jag saknar dig fortfarande så mycket att luften tar slut och hjärtat stannar.
Min älskade fästing.
För evigt.




torsdag 26 mars 2015

samtal till våfflorna

- Vi arbetar med kroppen i skolan, säger lillasyster mitt i våffelfikat. 
Alla fick varsin kroppsdel. 
Jag fick lungorna. 
Det kändes sådär för att, ja ni vet.

Vi vet, men låtsas ändå vara lite oförstående. Så att hon själv ska få sätta orden.

- Strunt i det, svarar lillasyster. Det spelar förresten ingen roll. Det var inte så farligt ändå.
Men vi vill höra. Så vi lockar och uppmuntrar att berätta.

Och orden kommer:
- Jo, jag tänker på att Linnea fick cancer i lungorna. Och det kändes liksom jobbigt att arbeta med den kroppsdelen då. Jag tror inte fröken tänkte på det. Men det gick bra.

- Det är mycket som känns svårt, säger jag. En del saker blir just så svåra som man föreställer sig. Men för det mesta blir det ändå lättare. Så brukar det åtminstone vara för mig.

Vi pratar vidare.
Om liv och död.
Om cancer och metastaser.
Om våfflor och sylt.
En vanlig kväll hos oss. I vårt ovanliga liv.

fredag 20 mars 2015

fuck cancer

37 blogginlägg har påbörjats.
Noll har publicerats.
Och trots att jag lovat att det inte ska påverka mig, så kan jag inte låta bli att få en liten klump i magen när jag ser hur många som går in här varje dag.
För det är så mycket som inte går nu för tiden.
Inte ens att skriva. Hjärnan tycks inte orka fokusera tillräckligt länge för att få ner orden.
Men nu tänker jag att jag skriver lite ändå. Som ett livstecken.
Det är oeffektiva dagar.
Mest irrar jag runt. Till synes planlöst. Jag gör lite här och lite där.
Ganska stora projekt dras igång. Få saker blir klara.
Tålamodet räcker inte till. Orken tar slut på vägen.
Inte vidare bra för självförtroendet.
Jag tror att det är årsdagen som spökar.
Den närmar sig och dagarna fram dit är kantade av minnen som blixtrar svarta i mitt huvud.
Det märks på oss alla tre.
Lättirriterade. Sköra.
Det finns fler saker runt om som tynger. Men om det kan jag inte skriva.
Jag kan bara skriva hur mycket jag hatar denna förbannade cancern och alla liv den förstör.

fredag 6 mars 2015

att inte oroa sig

Vi pratar om Laleh, lillasyster och jag.
Vi pratar om hur hon flytt krig och bytt länder.
Om hur hon förlorat sin pappa vid 12 års ålder.
Och om hur hon nyligen även förlorat sin mamma.

- Vad dog mamman av, frågar lillasyster.
Jag sväljer. Jag vill helst inte säga det där förhatliga ordet.
Jag vill inte skapa oro.
Men jag svarar. För jag kan inte ljuga.
- Cancer.
- Oj, suckar lillasyster. Att så mycket kan hända samma människa. Jag brukar tänka att det inte kan hända oss något mer nu. Att Linnea liksom vakar över mig. Över vår familj. Att hon är min skyddsängel.
- Vad fint tänkt, svarar jag. Jag tror säkert att Linnea vakar över oss. 
Och du vet väl att det vi varit med om är så jätte, jätteovanligt. Att något mer skulle hända vore verkligen märkligt.

Jag säger inget om familjen vi lärde känna på Astrid Lindgrens barnsjukhus. De vars dotter dog i leukemi och lillebror strax därefter också fick cancer.
Jag säger inte heller något om blodproven, som just i detta nu, genomgår en minutiös skanning efter misstänkta genmutationer.
Jag tänker att det är bättre att förhålla sig kring det vi faktiskt vet.
Vad morgondagen har med sig vet, så gott som, ingen.

fredag 20 februari 2015

sjukdagar

Lillasyster är febrig och förkyld.
Matintaget är knappt. Riktigt knappt i några dagar.
Önskekost råder i villa VAB.
Igen.
-Kan jag få salami, ropar lillasyster från sängen. Sån som Linnea fick.
Efter ett litet tag hörs:
-Finns det hallonsorbet?
Och efter ytterligare ett tag.
-Jag kan nog äta middag idag. Pizza!
Det kan ju knappast vara en slump att hon prickar in just de få saker som Linnea åt som sjuk.
Snarare är det ett litet rop, -Se mig, ta hand om mig.
Och jag försöker.
Jag är bara inte lika bra på det längre.
Men jag gör så gott jag kan. Jag hoppas att du vet det, sötaste lillasyster.

torsdag 19 februari 2015

femtonde februari

-Vi tar rygg på er i år igen, säger mistvännen Maria.
Förra året visste vi inte om varandras resa.
I år känner vi varandra väl.
Så väl att de passat vår lurviga när vi varit på skidresa.
Det är internationella barncancerdagen och vi går fackeltåg nerför avenyn.
Längre fram går vår cykelhjälte.
Runt oss ser vi bekanta ansikten. Andra helt obekanta.
Någon liten med kortisonsvullna kinder.
Någon som arbetar på sjukhuset.
Några har överlevt.
Andra har mist.
Alla är vi berörda av den grymma sjukdomen.
Alla vill vi hedra de som kämpar.
Och kämpat.




300 ljus för de barn som i år får cancer

torsdag 12 februari 2015

tillbaks på kända marker

Redan i bilen börjar jag gråta. Händerna på ratten darrar.
Kroppen känner igen vägen.
Fortfarande.
Rakt framför mig syns centralkliniken. Till höger pressbyrån där fredagsmys och lördagsgodis inhandlades.
Det är med tunga steg som jag går från parkeringen.
Hjärtat bultar så hårt i mitt bröst att det gör ont.
Jag stapplar till lite när jag sneglar uppåt. Upp mot de bekanta fönstren där jag suttit innanför och önskat oss långt bort.
Jag känner mig otroligt liten.
Och jag är så fasansfullt rädd för alla de svåra minnen som finns där innanför skjutdörrarna. Rädd att minnena ska få mig att falla ihop.
Det är snart två år sedan jag var här.
Nu är jag på väg till lekterapin. För att pärla pärlor till Linneas supersnöre.
Tillsammans med andra föräldrar som bär på svåra ryggsäckar.
En del som också mist.
Jag sväljer rädslan och går in.
Stegen styr förbi caféet där de sista frukostarna köptes.
Det stora skeppet är framför mig.
Hissarna lite lägre fram. De jag åkte ensam i på väg till IVA och de som rymde rullstol och sängar som vi åkte i tillsammans.
Här finns de sista spåren av henne.
Jag går på den målade löpbanan i korridoren som leder till lekterapin, förbi sjukgymnastiken och stickrummet.
I huvudet hör jag lillasysters förväntansfulla ord:

- Vi ser vem som kommer först. Jag tar den röda banan, så kan du o Linnea ta den blå.
Min trötta kropp som försökte le lite i ett försök att visa att jag var med på leken medan fötterna som inte orkade springa slog i rullstolen framför mig. Handen var i ett fast grepp runt droppställningen. Slangarna över rullstolens handtag. Fingrarna som hindrade att de slank iväg eller att det skulle bli för stramt mot porth-a-caten.

Så är jag framme.
Det är helt svart när jag blickar in
Så gör jag det igen, hinner jag tänka, blandar ihop tider och datum. Men minns snart mammorna jag pratat med om kvällen.
Mina fingra letar sig igenom webbsidor för klarhet och där står det.
Inställt!
Besviken, men samtidigt lättad går jag därifrån.

söndag 8 februari 2015

februari, du blir aldrig mer vacker för oss

Idag är det tre år sedan livet aldrig mer skulle bli sig likt.
Tre år sedan jag blev uppringd från vårdcentralen.
En läkare vill träffa mig genast.
Hon har konsulterat med en tumörortoped som vill träffa oss så snabbt som möjligt.
Det är allvarligt. Riktigt jävla allvarligt.

Ett år senare sitter vi på ett litet, trångt kontor på barnonkologen i Göteborg.
Vi sitter där tillsammans med vår fina läkare och en av landets främsta lungkirurger.
Framför oss, på datorn, syns Linneas lungor.
Fulla med metastaser.
Återfall.
Läget är ännu allvarligare. Möjligheten till bot suddas sakta ut.
Senare ska vi berätta för Linnea.
Som ska berätta för lillasyster.

Två år i rad med så många traumatiska minnen.
Hela kroppen känner av och återupplever tiderna.
Det är något i ljuset ute.
Det som förr sa oss att vi gick mot vår. Mot lättare tider.
Det ljuset påminner oss nu om det svåraste.
Och det ännu svårare som kommer.
Eller påminner.
Jag vet ju hela tiden.
Men det känns kraftfullare.
Vi känner det alla tre.
Lillasyster, M och jag.



Linnea berättar för lillasyster. 


måndag 2 februari 2015

samtal utan stolthet

Flicka 11 år:    -Men varför var du egentligen sjukskriven?
Jag:                -För att min dotter blev sjuk.
Flicka 11 år:   -Gick det bra?
Jag:                -Nej!

Så kommer de första frågorna från barnen.
De jag har väntat på. Och förberett mig för.
Samtalet som skulle bli svårt. Men lite vackert, öppet och ärligt.
I tanken har har jag pratat med barnen om livets oberäknelighet.
Jag har skissat på brev till barnens föräldrar. Där jag ursäktat att min existens lärt barnen om livets skörhet.
Det blir inte alls så.
Jag är plötsligt helt oförberedd.
Jobb-Camilla kan inte låta mamman-som-förlorat-sin-dotter-i-cancer-jaget visa sig.
Det gör för ont.
Och ont kan det inte göra på jobbet.
Jag måste hålla muren uppe.
Så jag gör det enda jag klarar där och då.
Jag låter min röst markera att samtalet nått en återvändsgränd.
Sen vänder jag mig om och går.

onsdag 14 januari 2015

att orka fortsätta

På hundpromenaden griper sorgen tag i mig så hårt att jag för en stund överväger raklångt tillstånd.
Rakt ner i ån. För att stanna där tills andetagen tar slut.
Jag sätter mig ner och låter sorgen välla fram.
Inte för att den dämpas.
Eller för att den är mindre de stunder jag inte gråter.
Men orken tar bara slut just då.
Orken att kämpa.
För jag kämpar varje minut. Hur bra det än ser ut på ytan. Hur mycket fina jag än har runt mig.
På vägen hem ger den gamla tiggaren utanför mataffären perspektiv.
Vad är det som gör att hon orkar kämpa? Vad ger henne kraft? Kan hon ens tillåta sig att tänka eller känna efter?
Jag stannar till och förundras över hur häpnadsväckande människan ändå är.
Att hen alltid finner orsak att fortsätta.