onsdag 14 januari 2015

att orka fortsätta

På hundpromenaden griper sorgen tag i mig så hårt att jag för en stund överväger raklångt tillstånd.
Rakt ner i ån. För att stanna där tills andetagen tar slut.
Jag sätter mig ner och låter sorgen välla fram.
Inte för att den dämpas.
Eller för att den är mindre de stunder jag inte gråter.
Men orken tar bara slut just då.
Orken att kämpa.
För jag kämpar varje minut. Hur bra det än ser ut på ytan. Hur mycket fina jag än har runt mig.
På vägen hem ger den gamla tiggaren utanför mataffären perspektiv.
Vad är det som gör att hon orkar kämpa? Vad ger henne kraft? Kan hon ens tillåta sig att tänka eller känna efter?
Jag stannar till och förundras över hur häpnadsväckande människan ändå är.
Att hen alltid finner orsak att fortsätta.