måndag 7 september 2015

Team Rynkeby 2016


-Mamma, tror du att jag kommer att jobba med det här när jag blir stor? 
Tror du att jag kommer kunna hjälpa andra människor eftersom jag varit med om allt det här svåra, frågar Linnea.

Vi sitter i ett rum på avd. 322 på barncanceravdelningen i Göteborg. Vi har nyss fått reda på att Linnea har återfall i lungorna. 
Allvaret i vad det innebär gör det svårt för mig att ens andas.
Jag sväljer hårt innan jag svarar:

-Det tror jag säkert. Och jag tror att du kommer att göra det alldeles fantastiskt bra.

Inom mig undrar jag om det är möjligt att hon kan överleva.
Och det gör hon inte heller.
Trots att läkarna gör allt.
Världen tar slut efteråt.
Jag lever mina dagar fullt upptagen med att orka existera.
Fullt upptagen med att förstå hur livet ska levas när allt rasar.
Att hjälpa andra känns avlägset först.
Men långsamt gror ett frö inom mig.
Långsamt blir jag starkare.
Och modigare.
Så pass modig att jag tänker att jag kan cykla till Paris.
För Linneas skull.
För alla oskyldiga barn som har cancer.
Det är ett omtumlande, pirrigt, galet, men helt rätt beslut.
Jag är så tacksam över att få var utvald till en av deltagarna i Team Rynkeby 2016.
Det kommer att bli ett tufft år.
Men jag vet att Linnea är med mig.
Och att hon är stolt över att jag hjälper barn med cancer.
Nu när hon inte kan.