fredag 29 maj 2015

det går inte att blunda

I en röntgenapparat ligger fina vännen för att undersöka sina metastaser.
För att få svar på hur de beter sig.
Om de minskat. Eller står still.
Eller ännu värre.
Det som inte ens går att tänka på.
I ett rum på barncanceravdelningen ligger en liten flicka med återfall.
Hon bär på en genmutation som gör mig alldeles gråtfärdig.
Genen jag absolut inte kan tänka på.
Jag lägger mig ner i ett anfall av utmattning och låter bilderna flimra bakom slutna ögon.
Bilderna på den allra dyrbaraste.
Sjukhusbilderna.
Bilderna på hur livet rämnade.
Idag går det inte att blunda för det svåra.

måndag 18 maj 2015

så överlevde jag ännu en dag

Många kvällar.
Speciellt efter de där extra tunga dagarna.
Då infinner sig lugnet vid skymningen.
En lättnad över att ha klarat dagen.
Och att den oftast gått ganska bra.
Har dagen varit riktigt illa är den åtminstone över.
Mitt i allt är det en skön känsla.
En känsla jag hoppas stannar. En känsla jag är tacksam över.
Så snälla lilla naiva barnet i mig:
Sluta aldrig med denna förnöjsamhet över det lilla.
Sluta aldrig med att tro att det blir lättare.
Utan den känslan tror jag inte att det går att andas.

torsdag 14 maj 2015

tretton år

Idag borde Linnea blivit tonåring.
Och jag tonårsmamma.
Jag blundar och försöker föreställa mig hur det skulle varit.
Hur hon skulle sett ut. Vad hon skulle velat ha i present.
Om jag skulle ha börjat bli pinsam i hennes ögon.
Eller om jag fortfarande skulle varit idolen. Såsom hon är min.
Jag märker hur det blir svårare att visualisera.
Och förstår att det kommer att bli svårare för varje år som går.
Som att tiden tar henne ifrån mig.
Bilden i huvudet stämmer allt mindre med den hon skulle vara.
Jag vet fortfarande inte hur man gör för att fira eller hedrar sitt döda barns födelsedag.
Kanske vet man aldrig.
Det är bara ännu en av de svåra dagarna.

onsdag 13 maj 2015

linneadagen

Dagen före trettonårsdagen.
Hennes namnsdag.
Jag är totalt overksam.
Orkeslös och nedstämd.
Funderar på att baka tårta.
Funderar, men orkar inte.
Undrar hur man gör dessa dagar för att inte bli galen.
Försöker genom att andas en liten stund i taget.

måndag 11 maj 2015

känslan som infinner sig när man inser att det var väldigt länge sedan man skickade sms till just den här personen


Kabom.
Maghugg.
Andnöd.
Lungoperation. IVA. Slangar. Lungkollaps. Respirator. Liten nedsövd Linnea. Ynklighet. Rädsla.
Ren skräck.
En evighet sedan. Och ändå alldeles nyss.
Den känslan.
Den gillas inte.
Den känns i varje kroppsdel.

söndag 10 maj 2015

du måste tro

Vi läser slutet på vår kapitelbok, lillasyster och jag.
Mormorn har precis dött.
I cancer.
Min röst stockar sig och lillasyster undrar om hon ska ta över. Eller om vi ska läsa klart en annan dag.
Jag säger att jag vill fortsätta. Även om det är svårt.
Jag läser vidare med ett tryck över bröstet.
Klumpen i halsen växer. Saknaden känns som knivhugg.
Till slut måste jag ändå avbryta. Tårarna rinner så att jag inte kan se texten. Rösten slutar att bära.
Det blir för mycket att läsa om en tio-någontings sorg och hennes känslor kring död och begravning.
Vi gråter en stund tillsammans. För de i boken. För att livet är så svårt. Och för att smärtan aldrig tar slut.
Så stryker lillasyster mig över armen och säger:
- Mamma! Du får se henne igen. Jag lovar!
Du måste bara tro.

Jag ler lite genom tårarna och önskar att jag kunde.