torsdag 26 mars 2015

samtal till våfflorna

- Vi arbetar med kroppen i skolan, säger lillasyster mitt i våffelfikat. 
Alla fick varsin kroppsdel. 
Jag fick lungorna. 
Det kändes sådär för att, ja ni vet.

Vi vet, men låtsas ändå vara lite oförstående. Så att hon själv ska få sätta orden.

- Strunt i det, svarar lillasyster. Det spelar förresten ingen roll. Det var inte så farligt ändå.
Men vi vill höra. Så vi lockar och uppmuntrar att berätta.

Och orden kommer:
- Jo, jag tänker på att Linnea fick cancer i lungorna. Och det kändes liksom jobbigt att arbeta med den kroppsdelen då. Jag tror inte fröken tänkte på det. Men det gick bra.

- Det är mycket som känns svårt, säger jag. En del saker blir just så svåra som man föreställer sig. Men för det mesta blir det ändå lättare. Så brukar det åtminstone vara för mig.

Vi pratar vidare.
Om liv och död.
Om cancer och metastaser.
Om våfflor och sylt.
En vanlig kväll hos oss. I vårt ovanliga liv.

fredag 20 mars 2015

fuck cancer

37 blogginlägg har påbörjats.
Noll har publicerats.
Och trots att jag lovat att det inte ska påverka mig, så kan jag inte låta bli att få en liten klump i magen när jag ser hur många som går in här varje dag.
För det är så mycket som inte går nu för tiden.
Inte ens att skriva. Hjärnan tycks inte orka fokusera tillräckligt länge för att få ner orden.
Men nu tänker jag att jag skriver lite ändå. Som ett livstecken.
Det är oeffektiva dagar.
Mest irrar jag runt. Till synes planlöst. Jag gör lite här och lite där.
Ganska stora projekt dras igång. Få saker blir klara.
Tålamodet räcker inte till. Orken tar slut på vägen.
Inte vidare bra för självförtroendet.
Jag tror att det är årsdagen som spökar.
Den närmar sig och dagarna fram dit är kantade av minnen som blixtrar svarta i mitt huvud.
Det märks på oss alla tre.
Lättirriterade. Sköra.
Det finns fler saker runt om som tynger. Men om det kan jag inte skriva.
Jag kan bara skriva hur mycket jag hatar denna förbannade cancern och alla liv den förstör.

fredag 6 mars 2015

att inte oroa sig

Vi pratar om Laleh, lillasyster och jag.
Vi pratar om hur hon flytt krig och bytt länder.
Om hur hon förlorat sin pappa vid 12 års ålder.
Och om hur hon nyligen även förlorat sin mamma.

- Vad dog mamman av, frågar lillasyster.
Jag sväljer. Jag vill helst inte säga det där förhatliga ordet.
Jag vill inte skapa oro.
Men jag svarar. För jag kan inte ljuga.
- Cancer.
- Oj, suckar lillasyster. Att så mycket kan hända samma människa. Jag brukar tänka att det inte kan hända oss något mer nu. Att Linnea liksom vakar över mig. Över vår familj. Att hon är min skyddsängel.
- Vad fint tänkt, svarar jag. Jag tror säkert att Linnea vakar över oss. 
Och du vet väl att det vi varit med om är så jätte, jätteovanligt. Att något mer skulle hända vore verkligen märkligt.

Jag säger inget om familjen vi lärde känna på Astrid Lindgrens barnsjukhus. De vars dotter dog i leukemi och lillebror strax därefter också fick cancer.
Jag säger inte heller något om blodproven, som just i detta nu, genomgår en minutiös skanning efter misstänkta genmutationer.
Jag tänker att det är bättre att förhålla sig kring det vi faktiskt vet.
Vad morgondagen har med sig vet, så gott som, ingen.