onsdag 3 augusti 2016

jag kom fram

Jag orkade trampa.
Dag efter dag efter dag.
Det är lite som att jag inte riktigt förstår det själv.
Jag tvivlade ju så länge på hur jag skulle orka.
Jag kämpade med att våga sitta fast.
Jag var livrädd för nedförsbackarna.
Och jag var rädd för att den där sista viljan inte fanns kvar.
För att det är kämpigt nog att bara leva.
Jag visste inte om att pannbenet fanns kvar.
Men jag blickade ner på Linneas bild varje gång jag ville ge upp.
Det gav mig kraft att trampa lite till.
Uppför backar.
Genom motvind.
Trots förkylning.
I 120 mil.
På något sätt är jag så imponerad.
Inte av mig själv.
För vem som helst klarar av det.
Utan på människans psyke och kroppar.
Att vi fortsätter kämpa, även när krafterna är slut.
Jag tänker på hur stort det är att jag knappt orkade gå mer än 500 meter när Linnea dött och att jag tre år senare cyklar hela vägen till Paris.
Jag är så tacksam för att fått uppleva detta.
För att få ha varit en liten kugge i kampen mot barncancer.
För att jag fått kämpa tillsammans med SÅ fina människor i Team Rynkeby Göteborg.
Luften gick ur lite efteråt.
Jag samlar kraft nu och funderar på var livet ska ta vägen efter det här.