torsdag 31 juli 2014

den egna smärtan

Idag var en bra dag, säger M i bilen på väg hem.
Jag instämmer.
Sommaren har varit full av dem.
Fina, ljusa, lätta dagar.
Märkligt, men faktiskt.
Livet går.
Annorlunda.
Men det känns som att jag har kontrollen.
Fast ändå.
Jag hade bytt bort allt.
Precis allt.
Alla dagar.
Om hon bara fick finnas igen.
Till och med sjukhusdagarna känns lockande.
Instängda på ett rum.
Fast i en annan tid.
Bara ana sommaren och livet som pågår utanför.
Jag hade gärna tagit tillbaka all rädsla och ångest.
Om jag bara fick höra hennes röst.
Känna hennes kram.
Lukta hennes lukt.
Fast jag vet.
Innerst inne.
Mamman till M som överlevt bekräftar när hon tyst viskar.
Ibland undrar jag om det hade varit bättre om….
Hon avslutar inte meningen.
Men jag förstår.
Den egna smärtan är mer uthärdlig än tanken på att hon skulle fortsätta plågas.
Den egna smärtan måste vara bättre.
Åtminstone försöker jag övertala mig det.

tisdag 22 juli 2014

så lite jag vet

Natten är ung.
Tårarna trillar. 
Sömnen vägrar infinna sig.
Idag är inte vilken dag som helst. 
Idag har ett datum som kan hängas upp på minnen.
Tre år tidigare sitter vi på en västkustö. 
Hemmet är hoppackat. Dagen då vi ska flytta till huvudstaden närmar sig.
Det känns vemodigt.
Kanske lite spännande och hoppfullt.
Men mest ovisst.
På tv ser vi hur ungdomar mött döden.
På en ö inte alltför långt bort.
Det är omänskligt.
Magen känns hård och kall.
Världen grym.
Jag lider med varje förälder. 
Som fått möta det värsta.
Så lite jag vet om framtiden.
Att jag ett år senare ska sitta i ett rum på barnonkologen medan min äldsta pumpas full av cytostatika. 
I rummet alldeles nära har en flicka precis givit upp kampen. 
Dagen före sin femårsdag. 
Hennes tvillingsyster får fira den halv.
Så lite jag vet om livet som väntar. 
Och kanske är det lika bra.

fredag 18 juli 2014

en liten önskan

Lillasyster ska välja vilken valp som ska bli vår.
M berättar hur tårarna rinner.
Hon är orolig för att välja fel.
Välja den som inte är Linneig.
Jag blir rädd när jag hör.
Rädd för att hon ska bli besviken.
Rädd för att hon då ska anklaga sig själv.
Att valpen inte ska läka tillräckligt.
När gråten väl kommit forsar all sorg ut.
Vi är lika där.
Biter ihop.
Tills det inte längre går.
Hon gråter för saknaden efter Linnea.
Hon gråter för bröder där kärleken inte syns.
För bråken som känns så smärtsamma bara för att hon står utan syster.
Hon gråter för föräldrar där tillrättavisningarna barrikaderar tacksamheten.
Jag lyssnar.
Och känner hur jag vill rädda.
Skydda lillasyster från bittra tankar.
Rädda de som inte hittar ut från familjestressens kramp.
Där livet tycks så intrasslat att ingen längre vet vart det börjar och än mindre kommer att sluta.
Jag vill bädda in det arga i bomull.
Runda av.
Locka fram glädje och lycka ur det som tycks svårt och kantigt.
Men jag vet inte vad som ger mig rätten.
Jag bara önskar att kärleken får komma först.
Att varje hårt ord får stanna tills ilskan bedarrat och orden blir onödiga.
Jag vill kunna ge perspektiv.
Jag vill ge insikt.
För livet är kort.
Ibland kortare än vad som borde vara möjligt.
Så fånga stunderna.
Gör de ljusa.
Innan det är för sent.

måndag 14 juli 2014

att släppa och våga falla

Så är framtiden lite blank igen.
Den där tomheten kommer ikapp.
Får mig att bara vilja lägga mig raklång.
Jag har pressat bort tårarna länge.
Det fina livet har balanserat upp sorgen.
Men jag känner hur den ligger alldeles under ytan.
Blandas med oron över vännens närmaste.
Jag vet att jag måste.
Jag har lärt mig hur sorgen måste ta plats.
Hur den kräver rum efter ro.
Den senaste tiden med alltför många sönderhackade nätter förklarar att det är dags att släppa.
Jag vet.
Men är rädd.
Rädd för att psykofarmakat inte ska hålla fast mig.
Att jag ska falla för djupt.
Utan att orka resa mig igen.

söndag 13 juli 2014

dagar i värme

Lillasyster i soldränkt bassäng med Linneas vän.
Skrattar och leker.
De har år av självklarhet i ryggen.
Så nära syskon man kan bli.
Formade av friheten att alltid ha varandra bredvid.
Alltid ha en plats över.
De delar så mycket minnen.
Glädje och sorg.
Saknaden efter Linnea.
Insikten av att de båda levt nära döden.
Sett cancerns fulaste sidor.
För vännen både hos sin mamma och Linnea.
Kanske känner de en trygghet över att veta den smärta de båda bär på.
Kanske är det därför de känns så nära.
Ömmar om varandra på ett systerlikt sätt.
Binds ihop av vetskapen att framtiden inte är barnsligt självklar.
Den vetskapen som gör att man måste leva i nuet.
För det är allt vi vet.
Det känns fint att de få ha varandra.
Att jag får känna lugnet i det.
Att jag får finnas i fina tolvåringens skugga.
Och att just det gör att Linnea nästan känns verklig.
Så verklig att jag hinner tänka att vi har en solstol för lite när vi betalar för tre.
För att i nästa stund känna den knivskarpa insikten.
Ändå gör det mig glad.
För här får hon finnas.
För oss alla.

tisdag 8 juli 2014

den åttonde

Datumet som för evigt etsat sig fast.
Siffran som står för tystnaden.
Den smärtsamma förlamningen efter det sista andetaget.
Iskylan i bröstet.
Tomheten som aldrigheten för med sig.
Krampaktigt håller jag mig fast vid datumet.
Det känns viktigt att registrera.
När som helst kan den knivskarpa rädslan blixtra till.
Är det idag?
Har jag missat dagen?
Den förvirrade hjärnan som är resultatet av sorg och sjukskrivning vet aldrig säkert.
Kan knappt skilja på årstid.
Fast det knappast betyder något.
Så är jag alltid rädd att missa.
Dagen då ännu en månad adderas till saknaden.
Femton månader nu.
Säkert kommer dagen då jag inte reflekterar.
Säkert.
Men det spelar egentligen ingen roll.
Det är bara en ritual i en evig saknad.

fredag 4 juli 2014

fly

Dagar på landet.
Då hon finns överallt.
I det nya kakpaketet jag får syn på i mataffären.
I mitt inre hör jag hur hon ber att vi ska köpa dem till vårt kvällste.
Vid middagsbordet när det bjuds på gorgonzolasås.
Tysta skulle vi ha smusslat undan eftersom hon inte gillade gorgonzola.
I kvällssolen som silar sig genom träden.
Bilden av bedjande ögon som vill ta ett kvällsdopp formas i mig.
Små incidenter som kan tyckas obetydliga.
Men är oändliga bekräftelser på att hon saknas.
Mest märks det kanske i tomheten mellan kusinerna.
Lillasyster som enda ensamma syskonet.
Pojkkusinerna som bråkar.
Minstingen som hänger efter sin storasyster.
Jag vill också ha syskonbråk.
Jag vill ha en efterhängsen lillasyster.
Storasyster som säkert visar vägen.
Medlar.
Visar riktningen för vilsna kusiner.
Jag vill ha kärleken mellan två fina systrar.
Som alltid finns för varandra.
Som älskar trots tvister.
Jag vill ha förtroliga samtal med en tolvåring.
Sällskap till sommar-Ernst och Leila bakar.
Till slut värker saknaden i mig.
Växer sig stor och blir till en varböld som måste tömmas.
Jag flyr hem.
Och tömmer lite innan jag laddar om.
För yogaretreat och ett efterlängtat möte med fina mistvännen.