den åttonde

Datumet som för evigt etsat sig fast.
Siffran som står för tystnaden.

Den smärtsamma förlamningen efter det sista andetaget.

Iskylan i bröstet.

Tomheten som aldrigheten för med sig.

Krampaktigt håller jag mig fast vid datumet.

Det känns viktigt att registrera.

När som helst kan den knivskarpa rädslan blixtra till.

Är det idag?

Har jag missat dagen?

Den förvirrade hjärnan som är resultatet av sorg och sjukskrivning vet aldrig säkert.

Kan knappt skilja på årstid.

Fast det knappast betyder något.

Så är jag alltid rädd att missa.

Dagen då ännu en månad adderas till saknaden.

Femton månader nu.

Säkert kommer dagen då jag inte reflekterar.

Säkert.

Men det spelar egentligen ingen roll.

Det är bara en ritual i en evig saknad.