en liten önskan

Lillasyster ska välja vilken valp som ska bli vår.
M berättar hur tårarna rinner.
Hon är orolig för att välja fel.
Välja den som inte är Linneig.
Jag blir rädd när jag hör.
Rädd för att hon ska bli besviken.
Rädd för att hon då ska anklaga sig själv.
Att valpen inte ska läka tillräckligt.
När gråten väl kommit forsar all sorg ut.
Vi är lika där.
Biter ihop.
Tills det inte längre går.
Hon gråter för saknaden efter Linnea.
Hon gråter för bröder där kärleken inte syns.
För bråken som känns så smärtsamma bara för att hon står utan syster.
Hon gråter för föräldrar där tillrättavisningarna barrikaderar tacksamheten.
Jag lyssnar.
Och känner hur jag vill rädda.
Skydda lillasyster från bittra tankar.
Rädda de som inte hittar ut från familjestressens kramp.
Där livet tycks så intrasslat att ingen längre vet vart det börjar och än mindre kommer att sluta.
Jag vill bädda in det arga i bomull.
Runda av.
Locka fram glädje och lycka ur det som tycks svårt och kantigt.
Men jag vet inte vad som ger mig rätten.
Jag bara önskar att kärleken får komma först.
Att varje hårt ord får stanna tills ilskan bedarrat och orden blir onödiga.
Jag vill kunna ge perspektiv.
Jag vill ge insikt.
För livet är kort.
Ibland kortare än vad som borde vara möjligt.
Så fånga stunderna.
Gör de ljusa.
Innan det är för sent.