Natten är ung.
Tårarna trillar.
Sömnen vägrar infinna sig.
Idag är inte vilken dag som helst.
Idag har ett datum som kan hängas upp på minnen.
Tre år tidigare sitter vi på en västkustö.
Hemmet är hoppackat. Dagen då vi ska flytta till huvudstaden närmar sig.
Det känns vemodigt.
Kanske lite spännande och hoppfullt.
Men mest ovisst.
På tv ser vi hur ungdomar mött döden.
På en ö inte alltför långt bort.
Det är omänskligt.
Magen känns hård och kall.
Världen grym.
Jag lider med varje förälder.
Som fått möta det värsta.
Så lite jag vet om framtiden.
Att jag ett år senare ska sitta i ett rum på barnonkologen medan min äldsta pumpas full av cytostatika.
I rummet alldeles nära har en flicka precis givit upp kampen.
Dagen före sin femårsdag.
Hennes tvillingsyster får fira den halv.
Så lite jag vet om livet som väntar.
Och kanske är det lika bra.
Så är det nog, att det är tur att vi inte vet. Men nu, när det värsta som kan hända har hänt- så är det tur att vi har varandra.......
SvaraRaderaSå sant Maria!
RaderaKramar <3
Ibland skulle det vara fint att titta in i framtiden också. Att se att det blivit lättare, att energin kommit åter, att vi hittat något att göra, som gör oss rofyllda, som ger oss energi. Tänk om vi kunde titta framåt något år eller två, hur har vi det då? Förhoppningsvis, lugnare, energifyllda och fyllda av förväntan inför vad framtiden bär med sig. KRAM Helena
SvaraRaderaPrecis Helena. Jag sörjer den där förlorade känslan av att framtiden är god. En liten blick i framtiden som visar att allt är bra hade gjort det lättare att hantera nuet när det som svårast.
RaderaStyrkekramar