torsdag 27 februari 2014

kraften att kämpa

Trots att jag lovat mig själv efter den där första tiden i sängen.
Gå upp.
Duscha.
Klä mig.
Gärna mascara på varje frans.
Rutiner.
Varje dag.
Hur det än känns.
Så händer det.
Jag hämtar lillasyster i joggingbyxor.
Blek och glåmig.
Det hade aldrig hänt förr.
Nu orkar jag inte bry mig inte längre.
Nu sker det ofta.
Jag ser i lillasysters ögon och tror att hon skäms.
Över den gråa mamman.
I affären senare förstår jag.
När vi tillsammans handlar middagen jag glömt att vi borde äta.
-Mamma, jag tror vi behöver toapapper.
Hon släpar på ett storpack.
-Och juicen mamma, den är slut.
Jag förstår vad de bleka kinderna signalerar.
Att hon måste ta ansvar.
För mamma är ett psykiskt vrak.
Och insikten gör riktigt ont.
Hur jag gör henne besviken.
Och rädd.
Jag vill ju vara stark för henne.
Jag vill att hon ska lita på att jag finns.
Hon behöver det vanliga.
Ramarna måste vara fasta.
Det ger mig kraften.
Att hålla fast vid det som brukade vara jag.
Åtminstone mitt skal.

onsdag 26 februari 2014

en dag

Tiden segar sig fram.
Ett val.
Att låta sorgen få forsa fram.
Vädret och jag är överens.
Livet är grått och svårt.
En regnig sörja.
Jag vet inte längre vad som är svårast.
Eller vad som gör mest ont.
Om det är tanken på att hon fick kämpa den tuffaste av strider.
Och ändå förlora.
När jag knappt fick kämpa och ändå leva.
Eller.
Om det är tanken att jag aldrig mer får känna värmen från hennes hand eller höra ljudet från hennes röst.
Att världen är berövad en så fantastisk människa.
Att saknaden river ett stort hål i mig.
Eller.
Om det är tanken på att lillasysters förutsättningar radikalt förändrats.
Jag kan kämpa hur mycket jag vill.
Men hon lever ändå med sina svarta minnen.
Sin saknad.
Och sin sorg över att livet inte ser ut som det borde.
Det är ett virrvarr av smärta.
Det spelar knappast någon roll vad som är värst.
Det gör lika ont ändå.
Min kropp kämpar emot.
Försöker förtvivlat hitta luft.
I allt det svarta.
Någonstans ger det ett lugn.
Att kroppen tillslut kommer att behöva andas.
Att kroppen kommer att resa sig.
Ännu en gång.

måndag 24 februari 2014

uppe på toppen fast ändå nere

Det är en sämre fas.
Förra årets minnen är för tunga.
Jag kämpar på.
Blandar upplevelser.
Möten.
Och vardagssysslor.
Med återhämtning.
Vila
Ensamhet.
Och förtvivlat gråt.
Det är sättet jag lärt mig fungerar.
Varje svacka måste mötas med ett ljus.
Varje positivt möte måste mötas med ensamhet.
Det krävs lyhördhet på kroppens signaler.
För att inte låta endera sidan tippa över.
Jag är inte så bra på det.
Än.
Men jag lär mig.
Och trots att tårarna hotar att rinna i varenda stund dessa dagar.
Känner jag hur jag står uppe på platån.
Det är här uppe som toppen är.
Jag kommer inte att komma mycket högre.
Det kommer att gå upp och det kommer gå ner.
Men inte högre.
Och det i sig gör ont.
Ännu en sak att vänja sig vid
För det gäller att inte förlora sig i hur hopplöst det känns.
Över att detta är så bra det blir.
Och över hur saknaden växer.
Det gäller att suga in det bra.
Och meningsfulla.
Att uppfyllas av alla fina runt om.
En dag i taget.
Det gäller att hålla sig fast.
För att orka.

söndag 23 februari 2014

när hjärtat är trasigt blir det svårare för hjärnan att fungera

Och så har vi släktkalas för lillasyster.
Det går.
Det med.
Trots att Linnea är så saknad.
Hela tiden.
Vi gör det enkelt.
Ändå får hjärnan kortslutning.
Det visar sig att det kan vara svårt nog att duka fram mat.
Åtminstone samtidigt som man pratar.
Och anstränger sig för att inte känna hur ont det gör.
Hur fel allt är.
Mitt i överväger jag att lägga mig på golvet en stund.
Men det är lillasysters dag.
Det räcker med att den firas utan hennes storasyster.
Hon behöver inte en galen mamma ovanpå det.
Så därför fortsätter jag att stå.
Fast att det är så tydligt att hjärnan är utmattad.
Att det enklaste blir svårt.
Att jag är någon annan.
Svag.
Trasig.
Egentligen är det inte det minsta konstigt.
Det är fullkomligt logiskt att sorgen förstör hjärnan.
Också.
Det vore märkligare om allt bara fortsatte som vanligt.

När alla gått hem bockar jag av ännu en dag.
Ännu en dag som är avklarad.
En av de svårare.
Och jag känner mig varken glad eller stolt över det.
Bara ledsen.
Över att livet ska behöva vara så svårt.

torsdag 20 februari 2014

kroppen minns

-När var det Linnea opererade sina lungor, frågar vännen som också förlorat.
Jag svarar, lite förvånat, att det var nu någon gång, men att jag inte minns datumen.
Jag är förvånad. För jag brukar veta. Speciellt brukar jag komma ihåg de där hemska datumen.
Men inte nu.
Nu känns det bara som en gröt av jobbiga minnen.
Från återfall till död.
Det tar tid att sortera.
Och ork.
Men det känns.
Som att det bor en tickande bomb inne i min kropp.
Kroppen minns.
Allt som hände för ett år sedan.
Ångestnätter.
Smärtor.
Operationer.
IVA.
Morfin.
Metadon.
Slangar.
Drän.
Smärtpump.
Dagliga röntgenprocedurer.
En kamp för att leva.
Men det var ett rusande maraton mot döden.
 
18/2 Operation av första lungan, läser jag i kalendern när jag kommer hem.
Det betyder att lillasysters låtsaskalas var den 16/2.
Ett kalas inne på lekterapin.
Det märkligaste.
Ett försök att fira glatt.
Samtidigt som ångesten galopperar i bröstet.
Linnea som stundtals får ligga inne i avslappningsrummet.
Med fina sjuksköterskan som fyller på med mer morfin.
Ett kalas som gör ont att minnas.
Födelsedagen närmar sig nu.
Och i år firar vi lillasyster på hennes riktiga dag.
Utan smärtpumpar.
Utan sjukhuslukt.
Utan den finaste.

tisdag 18 februari 2014

tio år

14 maj 2012
Det har gått fem dagar sedan operationen.
Vi ligger fortfarande kvar på ortopeden.
Linnea är mycket ynklig.
Myrsteg framåt.
Men hon har suttit uppe i en halvliggande rullstol.
Släkten kommer med tårta och presenter.
Vår personal kommer med paket och sång.
Vi värms en stund.
Fast tårtan fastnar lite i halsen.
Av omständigheterna.
Av den där utmattade tröttheten man får av att aldrig sova.
Av att hela tiden vara beredd.
Och Linnea mår ändå bara illa av lukten.
Hon får bara i sig en sked.
Födelsedagar känns lite extra jobbiga på sjukhus.
Andra dagar sveper liksom in i varandra.
Men födelsedagar sticker ut.
Skriker hur fel allt är.
Tio år.
En stor dag att fira.

-Tvåsiffrigt, kommenterar Linnea.
Det här borde vara den bästa födelsedagen.
Men mamma, det är den värsta.


En dag som är speciell.
Men på helt fel sätt.
Jag försöker föreställa mig att det blir bättre nästa år.
Att detta bara är en i mängden.
Av många som ska komma.
Många bättre.
Men det är svårt att ta in.
Det är för smärtsamt just nu.
Och det blir inga fler födelsedagar.
Det blir den sista.

måndag 17 februari 2014

en vän

mars 2012
På avdelning Q84:a finns det många barn.
Många yngre.
Den första flickan vi möter är något äldre än Linnea.
Men hon är nästan färdigbehandlad.
Så henne ser vi nästan aldrig.
Några tonåringar finns det också.
Men de håller sig på sina rum.
Jag känner starkt att Linnea behöver någon jämnårig att dela cancervärlden med.
Om inte i ord, så åtminstone i ett tyst samförstånd.
Jag känner också att vi måste höra om dem som klarat sig.
Så jag tar kontakt med några tjejer med liknande diagnos.
Tjejer som bloggar.
En som jobbar på sjukhuset.
För vi behöver några att fästa blicken på.
Vi behöver se att det finns ett liv efter.
Även som enbent.
Om det är så det blir.
Men jag hittar ingen nära.
Ingen som går igenom samma sak här och nu.
Tills en dag.
Syskonstödjaren för dem samman.
En flicka med cancer i läppen.
Hon gör sina sista månader när vi gör våra första.
De får några fina stunder tillsammans.
De bakar, målar och spelar spel.
Jag är glad att de har varandra.
Även om de aldrig borde ha mötts.
För det känns skönt att de inte är ensamma.
Att de alltid har någon som vet.
Någon att kämpa bredvid.
Någon de kan vända sig till när de blir äldre.
När allt som hänt kommer ikapp.
Jag tänker så tills det är för sent.
Tills Linnea dör.
Då fortsätter jag ibland att tänka på flickan.
Och på att hon nu är ensam.
Med en insikt som hon kanske anat.
Men inte varit nära.
En insikt jag hoppas inte skrämmer henne.
För 12-åriga flickor ska inte behöva vara rädda för att dö.

söndag 16 februari 2014

internationella barncancerdagen

15 februari 2014
300 marschaller.
För 300 barn som detta år kommer att få beskedet.
Cancer.
300 nya barn som ska kämpa.
Tillsammans med alla som fortfarande kämpar.
50 barn kommer att lämna.
De kommer inte att överleva.
Nya förtvivlade familjer som står förlorade.
Bredvid oss som redan sörjer.
En fin stund att hedra.
De som fortfarande lever.
Och de som inte klarade striden.
Min blick flackar över människorna runt mig.
Och jag värms i den kyliga kvällen.
Av att tillhöra alla modiga runt mig.
Av kramar och varma ord.
Vi står här utan.
Det gör ont.
Men vi står.
Min tankar går till alla andra som förlorat.
Till alla barn som inte fick vinna.
Till alla som behandlas.
Som lever i ett vakum av behandlingar.
Och jag tänker på alla dem som är klara.
Men fortfarande lever under pressen.
Det är inte så enkelt som att överleva eller dö.
Överlevnaden har ett pris.
För en del orimligt högt.
300 marschaller för att att tända hopp.
Om att barncancer ska utrotas

fredag 14 februari 2014

kaninlampan

När Linnea dör vill lillasyster flytta in på hennes rum.
Jag förstår behovet av att vara nära.
Och lillasyster har ändå aldrig känt sig hemma på sitt rum.
Vi är ganska nyinflyttade.
Vi har flyttat mitt i sjukdomskaoset.
Lillasysters rum har stått orört.
Vi sover på vinden.
Trots att vi bor stort.
Det känns märkligt.
Tre förtvivlade människor längst upp.
I ett annars tomt hus.
Så vi låter lillasyster flytta in.
Till en början får inget röras.
Varenda sak står på sin plats.
Lillasyster använder alla hennes kläder.
Pysslar med hennes saker.
Men så småningom tar hon över rummet mer och mer.
Lillasysters saker flyttar in.
Och Linneas ut.
Bara några få saker åt gången.
Det skär i hjärtat.
Men jag låter det ske.

En morgon frågar lillasyster.
-Tror du Linnea blir arg om jag byter överkast? Och tar bort allt det rosa. 

Med blandade känslor börjar vi planera nya inköp.
Plötsligt rensas Linneas saker ut i snabbare takt.
Det är bra.
Det är lillasysters rum.
Nu.
En liten flicka som blivit stor.
Hon måste få vara sig själv.
Det vill jag.
Och samtidigt inte.
Motstridiga känslor.
Mitt hjärta rusar.
Så plötsligt står den där.
Kaninlampan.
Utslängd.
Lampan Linnea fick när vi skulle flytta till Stockholm.
En symbol för ett liv som aldrig blev.
Mina tårar börjar ofrivilligt rinna.
Minnen som om det var igår.
Det gör så ont.
Och hela min kropp skriker.
Jag vill inte.
Jag vill att rummet ska få tillhöra storasyster.
Jag vill att hon ska vara här.
Nu.
Och för alltid.




onsdag 12 februari 2014

lillasysters sorger

Det är sportlov.
Och en dag utan stress.
Lillasyster duschar.
Jag plockar.
Plötsligt hör jag hur dämpat gråt blir mer och mer förtvivlat.
Det är lillasyster.
Jag tror mig förstå att det är sorg som måste ut.
Tårar som kanske måste få rinna ifred.
Jag går ändå in för att lyssna.
För att trösta det som går att trösta.
Men jag möts av hårda ord.
Jag är den knäppaste mamman i världen.
En sådan man hatar och aldrig mer ska prata med.
Verbalt uttryckt beror det på att jag köpt fel schampo.
Men där inne i lillasyster bor många sorger och besvikelser.
Som ger rätt att känna sig övergiven.
Och förtvivlad.
Utspelen kommer då och då.
Alltid mot mig.
Oftast får det mig att bryta ihop.
Men idag ser jag förbi och är stark.
I samtalet, när lillasyster lugnat sig, får jag höra om sorgen.
Sorgen över att ha varit en flicka på sex, nästan sju, år som satt ihop med sin mamma.
En flicka som då fick bo ensam med sin pappa.
För mamma var med storasyster.
På sjukhus.
Jag får höra hur det känns som att jag var borta i flera år.
Trots att hon ofta besökte oss.
Trots att vi var hemma ibland.
En flicka som nu snart är nio.
Och som nu inte känner sig lika starkt bunden till mig.
Som nu tycker sig blivit mer lik sin pappa.
Men har saknat och saknar mig.
Det är en sorg i sorgen.
En känsla av att förlorat två.
En sorg som stundvis är lika stark som sorgen över storasyster.
Jag förstår det.
Jag känner det själv.
Men jag vågar tro att det är en sorg som går att reparera.
Till skillnad från den svåra sorgen.
Sorgen som aldrig kan läkas.

tisdag 11 februari 2014

leva

Jag har gjort mig i ordning.
Liknar mitt gamla jag.
Jag kör till stan.
Jag tror inte att någon kan se vad jag bär på.
Kanske ser jag ut som en vanlig.
Det känns skönt.
Men också lite skrämmande.
Tänk om någon ser mig.
Någon som vet.
De måste tro att jag inte längre sörjer.
Och det gör jag.
Varje minut.
Jag är bara här för att fly.
För att få en paus från sorgen.
För att få känna mig normal.
Jag provar ett par jeans.
En stund känns det onödigt.
Jag är beredd att gå.
Men så motar jag bort känslan.
För det känns också lite härligt.
Ett svagt pirr.
Som säger att jag lever.
Jag köper jeansen.
Och jag tänker.
Att köpa ett par jeans är kanske lite som att välja livet ändå.
Åtminstone för en stund.

lördag 8 februari 2014

åttonde februari

Ett datum som aldrig kan göra annat än ont.
Ett datum som drar mig tillbaka.
Till svarta minnen.
Och smärta.
Två år har gått sedan världen ramlade  ihop.
Två år har gått sedan jag blev uppringd av vårdcentralen.
För att få reda på att en förändring växte i Linneas ben.
Två år sedan livet var normalt.
För att aldrig mer bli sig likt.
Ett år har gått sedan vi satt i det lilla läkarrummet.
För att diskutera metastaser och lungoperationerna.
Världen hade precis stannat.
Igen.
Hopp hade bytts till förtvivlan.
En magkänsla som gjorde så ont.
Som sa att livet aldrig mer skulle bli bra.
10 månader har gått sedan hon lämnade oss.
10 månader har gått sedan jag dog.
Tillsammans med henne.
Och jag.
Jag kan aldrig mer bli hel.

fredag 7 februari 2014

en av de svartaste dagarna

7 februari 2013
Vi ligger inne.
För att Linnea är undernärd.
För att smärtorna är för svåra.
Vi har diskuterat att avsluta interferonsprutorna.
Vi har diskuterat om smärtan inte bara är fysisk.
Utan även psykisk.
För så starka mediciner brukar hjälpa mot sprutornas biverkningar.
Och psyket kan bli påverkat hos barn.
Vi har röntgat lungorna.
Lite före vad man normalt gör.
Vi gör det för att utesluta.
Det som aldrig händer.

En sjuksköterska kommer in.
-Vi ska prova ett starkare morfin, säger han.
Han ger henne det intravenöst.
Och plötsligt är hon smärtfri.
Första gången på veckor.
Jag får en konstig känsla.
Det känns märkligt att hon plötsligt får starkare mediciner utan att man först diskuterat det med oss.
Det brukar inte gå till så.
Och sjuksköterskan verkade konstig.
Snabbt in. Snabbt ut.
Få ord.
Som om man plötsligt visste något.

Linnea blir pigg av att vara smärtfri.
Hon vill ha coca-cola.
Jag går ut i köket.
Och där vänder allt.
Läkaren kommer. Hon den fina, varma.
-Vi har fått röntgensvaren nu, säger hon. Det ser verkligen inte bra ut. Det är metastaser i lungorna. Camilla, jag är hemskt ledsen! Kan du ringa hit M.
Min värld rasar.
Men jag går tillbaka med coca-colan.
Mormor är med Linnea.
Jag ursäktar mig med att jag måste ringa ett samtal.
Och vid hissarna faller jag ihop.
Gråter.
Ringer.
Dör.
Läkaren ser mig och stryker min arm.
-Vi kan operera, säger hon. Jag har precis pratat med kirurgen. Vi pratar mer när M kommer.
Jag förstår inte hur.
Men jag lyckas samla mig.
Jag tänker att jag inget kan säga förrän jag vet.
Jag måste hålla ihop tills M kommer.
Vi går till caféet.
Förbi det hemska rummet.
Jag blänger på skylten.
Rum för avsked.
Jag tänker inte gå in här, vill jag skrika.
Aldrig.
Det får inte hända.
Jag fortsätter tyst bakom rullstolen.
Trots att mitt inre är i kaos.

Mormor är hos Linnea medan vi pratar med läkaren.
Jag säger att vi måste prata om hur vi ska göra med sprutorna.
Fast istället pratar vi om metastaser.
Det är flera.
I båda lungorna.
En mot hjärtat.
Vi pratar om hur det aldrig brukar gå så här fort.
Vi pratar om att det är illa.
Vi pratar om hur undernärd Linnea är.
Och hur hon ens kan överleva operationerna.
Nästa dag ska vi prata med kirurgen.
Sen ska vi berätta för Linnea.
Jag åker hem med ursäkt att hämta kläder.
Jag skriker.
Jag gråter.
Jag kräks.
Jag förstår inte hur jag ska kunna vara stark.
Jag förstår inte hur jag ska kunna berätta.
Jag förstår inte hur jag ska överleva.
Om det värsta händer.

torsdag 6 februari 2014

efter operationen

9-10 maj 2012
Kirurgerna är nöjda efter operationen
De säger att allt gått bra.
Hon ser så skör ut när hon ligger där på uppvaket.
Ryggmärgsbedövningen gör att hon inte kan känna sina ben.
Så hon slipper ha ont.
I benet.
Men den inopererade knappen värker.
Smärtläkarna kämpar för att lindra.
Det går sådär.
När dagen blivit natt får vi rulla tillbaka till avdelningen.
Linnea sover mest.
Till skillnad från mig.
Känslorna virvlar runt i mig.
Näringdroppet piper flera gånger i timmen.
Och jag får vakta tystknappen för att hon inte ska vakna.
Jag lär mig att man koppla TPN på sämre sätt.
Än vad jag är van vid från kära Q84:a.
Jag lär mig att det dröjer här innan natten kommer med hjälp.
Mycket längre än på vår hemavdelning.
På morgonen kommer sjukgymnaster, arbetsterapeuter, läkare, kirurger, smärtenheten och sjuksköterskor.
Linnea kan inte ens lyfta sina armar.
Och hur jag än försökt att förbereda mig har jag inte förstått att hon skulle bli så svag.
Att vi skulle träna på att lyfta armar.
Och att andas i andningsmask.
För att förhindra lunginflammation.
Allt känns svårare.
Men personalen har planer.
Planer som känns oöverstigliga.
Jag är glad att de är så övertygade.
Att de är så många som hjälper till.
Vi är fem personer som får över henne i en specialsäng som ska motverka liggsår.
Så mycket att hålla ordning på.
Kateter. Ryggmärgsbedövning. Näringsdropp. Opererat ben. Knapp.
Jag imponeras över de fantastiska arbetsterapeuterna och sjukgymnasterna.
Och när de säger att vi ska prova på en halvliggande rullstol nästa dag vågar jag nästan tro dem.

onsdag 5 februari 2014

femte februari

Den fina läkaren ringer. 

-Hej, jag hörde att du sökt mig. Kan du berätta hur det går.

Jag berättar att det inte alls är bra.
Att hon inte äter.
Att hon kräks.
Att hon blir sämre och sämre.
Att hon har ont hela tiden.
Trots smärtmedicinerna.

-Jag tror inte att vi klarar av sprutorna längre, säger jag.
Hon kan inte ha det så här. Vi kan inte ha det så här. Hon försvinner ifrån oss.
Jag vet att vi skulle ge sprutorna två månaders chans. Men det här är ohållbart. Och jag läste att barn kan bli deprimerade av interferon.
Jag tror att hon är deprimerad. 

Och hon är undernärd. Vi måste ha hjälp.
 
-Jag förstår. Vill ni att Linnea läggs in? Hon kan få TPN.
Och vi måste förstås få ordning på smärtorna. Jag ordnar ett rum till er med en gång. Vi får diskutera sprutorna tillsammans när ni kommer in.


Det är ett år sedan idag.
Ett år sedan jag inte hade någon aning om metastaserna i lungorna.
Tankar jag inte vågade tänka fullt ut.
Tankar jag slog undan.
Jag visste att något var fel.
Fast jag skyllde allt på interferonet.
Men Linnea visste.
Hon hade själv uttalat det. Hon sa att det måste vara så.
För smärtorna var enorma.
Så enorma att hon sa att hon lika gärna kunde dö.
Hon sa det flera gånger.
Jag lyssnade inte.
Jag ville inte.
Istället sög jag in läkarnas ord.

"Vi är i varje fall inte oroliga för att smärtan kommer från tumörer.
Det går inte så fort.
Det gör det aldrig."


Självklart var jag tvungen att lyssna på dem.
De som trots allt vet.
Självklart var jag tvungen att hitta andra orsaker.
Något annat vore omöjligt.
Det vore som att ge upp.
Men någonstans inom mig tror jag att jag visste.
Det var bara för svårt att hantera.
Idag kan jag skämmas för att jag letade efter andra svar.
För det gör ont att inte ha litat på sitt barns insikter.

tisdag 4 februari 2014

galen eller alldeles normal

Ibland bara måste jag försöka lura mig själv.
Bara för att orka andas.
Det händer för att inte bli galen i stunden.
Det händer i alla möjliga sammanhang.
Och är ett sätt att slippa sorgmonstret.
När jag står och lagar mat låtsas jag att hon är hos en kompis.
Att hon snart kommer hem med andan i halsen.
Glad och ivrig efter dagens händelser.
När jag sitter och pratar med vänner låtsas jag mitt liv är som förr.
Att allt därhemma är som vanligt.
När jag uträttar vardagliga saker låtsats jag att hon är i skolan.
Att jag bara är hemma för att jag är ledig.
Inte för att jag är sjuk av sorg.
När jag ska somna övertalar jag mig att min kärlek är så stark att hon ska ligga bredvid mig när jag vaknar.
Frisk och alldeles levande.
Bara för att orka tänka att jag ska vakna.
En del av mig undrar om det är särskilt smart.
Om jag bara driver mig själv till vansinne.
Om jag kanske står på randen till galenskap.
Men så tänker jag en stund på de andra.
På pappan som efter femton år fortfarande ropar på sonen när maten är klar. 
För att i några sekunder få känna att tystnaden bara är ekot av en tonåring som inte orkar svara.
Och den stunden ger lycka.
Jag tänker på mamman som fäster blicken på korviga strumpbyxben i mataffären.
För att en stund få känna att familjen är hel.
Och M berättar en kväll hur han låtsas hålla hennes hand när han kör till jobbet.
Att han låtsas att hon sitter bredvid.
Varje morgon.
Han som ändå är den klokaste.
Så kanske är det inte så konstigt ändå.
Vad annat kan man egentligen göra?
Än att ibland låtsas för att överleva.
För att fungera.
Kanske är jag inte så tokig ändå.
Utan fullständigt normal i en onormal värld.

måndag 3 februari 2014

en sån där dag

då allt känns svårt.
Tomt.
Orden är som bortblåsta.
Så jag lånar,
andra ord som passar.

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Hon är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Hon var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.


Begravningsblues av W H Auden