onsdag 12 februari 2014

lillasysters sorger

Det är sportlov.
Och en dag utan stress.
Lillasyster duschar.
Jag plockar.
Plötsligt hör jag hur dämpat gråt blir mer och mer förtvivlat.
Det är lillasyster.
Jag tror mig förstå att det är sorg som måste ut.
Tårar som kanske måste få rinna ifred.
Jag går ändå in för att lyssna.
För att trösta det som går att trösta.
Men jag möts av hårda ord.
Jag är den knäppaste mamman i världen.
En sådan man hatar och aldrig mer ska prata med.
Verbalt uttryckt beror det på att jag köpt fel schampo.
Men där inne i lillasyster bor många sorger och besvikelser.
Som ger rätt att känna sig övergiven.
Och förtvivlad.
Utspelen kommer då och då.
Alltid mot mig.
Oftast får det mig att bryta ihop.
Men idag ser jag förbi och är stark.
I samtalet, när lillasyster lugnat sig, får jag höra om sorgen.
Sorgen över att ha varit en flicka på sex, nästan sju, år som satt ihop med sin mamma.
En flicka som då fick bo ensam med sin pappa.
För mamma var med storasyster.
På sjukhus.
Jag får höra hur det känns som att jag var borta i flera år.
Trots att hon ofta besökte oss.
Trots att vi var hemma ibland.
En flicka som nu snart är nio.
Och som nu inte känner sig lika starkt bunden till mig.
Som nu tycker sig blivit mer lik sin pappa.
Men har saknat och saknar mig.
Det är en sorg i sorgen.
En känsla av att förlorat två.
En sorg som stundvis är lika stark som sorgen över storasyster.
Jag förstår det.
Jag känner det själv.
Men jag vågar tro att det är en sorg som går att reparera.
Till skillnad från den svåra sorgen.
Sorgen som aldrig kan läkas.

5 kommentarer:

  1. Min sextonåriga dotter skrek till mig senast igår kväll att vi säkert skulle tycka det var skönt att hon var död... ord som får en att frysa till is. Jag kommer hela mitt liv att minnas den dagen då hon var 1 1/2 år och vi åkte sjöräddning och ambulans och trodde att hon var död. Än idag får jag gåshud när jag hör sirener. Jag tror att man tar ut sin ilska på de som man vet verkligen älskar en. Min dotter har alltid varit mest mammig och det har alltid varit mig som hon har sagt mest hårda ord till. Jag tror att lillasyster som du säger Camilla, behöver få bli arg och säga en massa som hon behöver få ur sig. Vi kan bara vara där och visa att vi älskar dem oavsett! Nu har jag alla mina barn kvar i livet och du får tyvärr gå igenom det värsta som kan hända en förälder. Det jag vill säga bara är att oavsett sorger man är tvungen att gå igenom kommer säkert de allra flesta barn använda sina föräldrar som "bollplank", och det behöver de få göra också. Det verkar inte som om lillasyster kan ha en bättre mamma vid sin sida när allt känns jobbigt, kram!

    SvaraRadera
  2. Du har så rätt!
    Jag har bara blivit så mycket sämre på att ta hårda ord. Livet blir så mycket skörare. Saknaden blir så mycket djupare.
    Varje gång!
    För hon var kittet mellan oss alla. Inte bara en älskad syster och dotter utan en nödvändig balans i vår familj.
    Tack för dina fina ord!
    Kram

    SvaraRadera
  3. Det är högst förståeligt att livet har blivit så mycket skörare. Ord som innan var hårda att ta emot från sina barn blir ännu svårare att ta emot.....
    Man får bara komma ihåg att när ens barn säger hårda ord så är det för att de älskar en, de vet att man älskar dem ovillkorligt, oavsett vad de än säger.
    Det är en sorg och en saknad som man är tvungen att bära och då är det inte lätt att vara stark, kram!

    SvaraRadera
  4. Så svårt. Men jag tänker att det är bra att hon pratar. Att hon kan sätta ord på det. Då kan ni ta er framåt. Och jag tror absolut att det kan repareras. Kram

    SvaraRadera
  5. Ja, det är bra att det kommer ut och att det kan bli bra samtal.
    Trots att det är svårt.
    Kram

    SvaraRadera