en dag

Tiden segar sig fram.
Ett val.
Att låta sorgen få forsa fram.
Vädret och jag är överens.
Livet är grått och svårt.
En regnig sörja.
Jag vet inte längre vad som är svårast.
Eller vad som gör mest ont.
Om det är tanken på att hon fick kämpa den tuffaste av strider.
Och ändå förlora.
När jag knappt fick kämpa och ändå leva.
Eller.
Om det är tanken att jag aldrig mer får känna värmen från hennes hand eller höra ljudet från hennes röst.
Att världen är berövad en så fantastisk människa.
Att saknaden river ett stort hål i mig.
Eller.
Om det är tanken på att lillasysters förutsättningar radikalt förändrats.
Jag kan kämpa hur mycket jag vill.
Men hon lever ändå med sina svarta minnen.
Sin saknad.
Och sin sorg över att livet inte ser ut som det borde.
Det är ett virrvarr av smärta.
Det spelar knappast någon roll vad som är värst.
Det gör lika ont ändå.
Min kropp kämpar emot.
Försöker förtvivlat hitta luft.
I allt det svarta.
Någonstans ger det ett lugn.
Att kroppen tillslut kommer att behöva andas.
Att kroppen kommer att resa sig.
Ännu en gång.