7 februari 2013
Vi ligger inne.
För att Linnea är undernärd.
För att smärtorna är för svåra.
Vi har diskuterat att avsluta interferonsprutorna.
Vi har diskuterat om smärtan inte bara är fysisk.
Utan även psykisk.
För så starka mediciner brukar hjälpa mot sprutornas biverkningar.
Och psyket kan bli påverkat hos barn.
Vi har röntgat lungorna.
Lite före vad man normalt gör.
Vi gör det för att utesluta.
Det som aldrig händer.
En sjuksköterska kommer in.
-Vi ska prova ett starkare morfin, säger han.
Han ger henne det intravenöst.
Och plötsligt är hon smärtfri.
Första gången på veckor.
Jag får en konstig känsla.
Det känns märkligt att hon plötsligt får starkare mediciner utan att man först diskuterat det med oss.
Det brukar inte gå till så.
Och sjuksköterskan verkade konstig.
Snabbt in. Snabbt ut.
Få ord.
Som om man plötsligt visste något.
Linnea blir pigg av att vara smärtfri.
Hon vill ha coca-cola.
Jag går ut i köket.
Och där vänder allt.
Läkaren kommer. Hon den fina, varma.
-Vi har fått röntgensvaren nu, säger hon. Det ser verkligen inte bra ut. Det är metastaser i lungorna. Camilla, jag är hemskt ledsen! Kan du ringa hit M.
Min värld rasar.
Men jag går tillbaka med coca-colan.
Mormor är med Linnea.
Jag ursäktar mig med att jag måste ringa ett samtal.
Och vid hissarna faller jag ihop.
Gråter.
Ringer.
Dör.
Läkaren ser mig och stryker min arm.
-Vi kan operera, säger hon. Jag har precis pratat med kirurgen. Vi pratar mer när M kommer.
Jag förstår inte hur.
Men jag lyckas samla mig.
Jag tänker att jag inget kan säga förrän jag vet.
Jag måste hålla ihop tills M kommer.
Vi går till caféet.
Förbi det hemska rummet.
Jag blänger på skylten.
Rum för avsked.
Jag tänker inte gå in här, vill jag skrika.
Aldrig.
Det får inte hända.
Jag fortsätter tyst bakom rullstolen.
Trots att mitt inre är i kaos.
Mormor är hos Linnea medan vi pratar med läkaren.
Jag säger att vi måste prata om hur vi ska göra med sprutorna.
Fast istället pratar vi om metastaser.
Det är flera.
I båda lungorna.
En mot hjärtat.
Vi pratar om hur det aldrig brukar gå så här fort.
Vi pratar om att det är illa.
Vi pratar om hur undernärd Linnea är.
Och hur hon ens kan överleva operationerna.
Nästa dag ska vi prata med kirurgen.
Sen ska vi berätta för Linnea.
Jag åker hem med ursäkt att hämta kläder.
Jag skriker.
Jag gråter.
Jag kräks.
Jag förstår inte hur jag ska kunna vara stark.
Jag förstår inte hur jag ska kunna berätta.
Jag förstår inte hur jag ska överleva.
Om det värsta händer.
Det var det värsta Camilla att våra barn var såpass stora att dom förstod mer än vi kunde tro....idag är vi tacksamma för att vi inte berättade för Simon att det hade kommit 2 nya tumörer i hjärnan.Vi sa inget för läkaren sa att det gick inte att operera......dom satt helt enkelt fel.Men strålningen skulle hålla dom lugna.Fick vi veta och vi trodde på det...tyvärr visade det sig att vara fel.Hoppas att lillasyster får ett bra sportlov.Vi åker ett par dagar till Almers,ingen familj har ansökt om vistelse.Vi har nämligen köpt in mer till huset i köksväg och leksaker,spel,böcker mm.mm Kram Kia:)
SvaraRaderaTack!
SvaraRaderaHa en fin vecka i Almers hus.
Vad bra ni ordnar! Jag beundrar ert engagemang! Det måste kännas fint att göra något för andra sjuka- och mistfamiljer. För mig känns det som ett måste att göra det en dag. Fast jag letar fortfarande efter vad och hur.
Kramar
Vem vet Camilla,när det har gått längre tid för er så kanske vi kan genomföra något gott tillsammans....det är viktigt att känna att våra barns minne lever.Det blir lite lättare att klara av vardagen Kram :)
SvaraRadera