lördag 31 maj 2014

försommarkväll

Jag kör bilen genom barndomens kvarter.
Det är kväll.
En sådan där magiskt vacker kväll.
Den ljumna luften vibrerar av uppsluppenhet.
Människor som strosar nerför gatan.
Lite planlöst.
Som om inget känns viktigt utom just lyckan av att bara få vara.
I en vacker försommarkväll.
I backspegeln ser jag hustaken vila mot mörkblå kvällshimmel.
Allt är så vackert.
Jag känner hur något smulas sönder i mig.
Hur jag mentalt krockar.
Med människor som njuter.
Och det liv som nu måste levas.
Yogan har slagit hål på det kemiska avtrubbade.
Tårar rinner ner för mina kinder.
I spegeln av allt det fina.
Känns livet svartare och svårare.
Jag sörjer livet som aldrig blir.
Lika mycket som jag saknar min finaste.
För en stund hotar orättvisan att kväva mig.
Orättvisan att jag lever.
Utan förmågan att längre njuta.
Dagar som fylls ut.
Bockas av.
För att de måste levas.
Det känns fult och futtigt.
När jag vet att andra inte har valet.
Linnea, Lina och andra som inte har dessa dagar.
Som jag så enkelt slänger bort.
Det blir så svårt att förhålla sig till.
Samtidigt som det är så svårt att göra det bättre.
För hur mycket jag än kämpar med att fylla med det bra.
Är det i sista änden mer för att döva än för att leva.
Och jag undrar hur det kan vara okej.

tisdag 27 maj 2014

det fina i ett par gamla skor

När Linnea dör flyttar lillasyster in i hennes gamla ridskor.
I början ser de rätt okej ut. Skinnet är helt, blankt och svart. Skorna kan lätt tas för en vanlig höstkänga.
Möjligtvis något nummer för stora.
Lillasyster använder skorna i alla möjliga sammanhang.
Till skolan.
I snöslask och regn.
Till kalaset.
Och då börjar den ordentliga mamman som bor i mig skruva sig några varv.
Till kalas.
Där går väl ändå gränsen.
Jag lirkar med lillasyster.
Försöker få henne att använda något av de andra hela och nya par som inhandlats.
Men lillasyster håller fast vid kängorna likt ett gammalt kärt gosedjur.
Så blir det varmt.
Kängorna varvas med Converse och flipflops.
Läget känns okej.
Även om en liten del i mig skäms för de, numera slitna, kängorna.
Jag anar hur tanter lägger huvudet på sned. Hur de tänker, stackars barn. Inte nog med att hon förlorade sin syster. Hennes mamma blev galen på kuppen. Och nu får hon gå i gamla trasiga skor.
Fast jag egentligen tror jag att de förstår.
Men ändå får det mig att känna mig lite dålig.
Slarvig.

Till slut blir nog kängorna lite väl svettiga.
Till och med för lillasyster.
Nya lätta hoppa-i skor inhandlas.
Två par.
Lillasyster verkar nöjd.
En dag.
För sen är de nya skorna plötsligt för små.
Och kängorna sitter åter på hennes fötter.
Och då.
Då sträcker jag på mig.
Och så skänker jag den fina mist-mamman en tacksamhets tanke.
För att hon fick mig att se hur fint det kan vara med ett par gamla ärvda skor.
Det finns värre saker att lägga energi på.
Tack, mamma Lena!

måndag 26 maj 2014

det ska gå

9 juni 2012
Natten efter det dåliga beskedet kan jag knappt sova.
Jag har svårt att bli av med oron inom mig.
Skräcken håller mig vaken.
Får tårarna att rinna över.
Om hon dör så dör jag, tänker jag.
Jag behöver ladda om.
Jag behöver hitta en ny övertygelse om att det ska gå.
Men vet inte hur.
Jag läser om flickan som dog trots bra odds.
Jag läser om läkaren som äter sig frisk
Jag läser tills jag varken vet ut eller in.
Tills morgonen närmar sig.
Och jag får kapsla in min rädsla och sorg.
På dagen kommer vännerna från Göteborg.
Vi vuxna sätter oss i det lilla köket med vårt sjukhuskaffe.
Finaste vännen sitter mitt emot.
Hon som med minimala marginaler klarat sig mot cancern.
Vi pratar om beskedet.
Om odds och siffror.
Om att kämpa tills det inte längre är möjligt.
Jag tänker att vi inte kunde fått bättre besök just idag.
För just de kan ge oss hoppet.
De som vet.
Jag känner hur orken och viljan kommer tillbaka.
Det ska gå.
För att det måste.
Något annat finns inte.

måndag 19 maj 2014

himlen är överskattad

Jag börjar skriva flera gånger.
Men orden hamnar bara fel.
Blir så futtiga.
Jag kan inte riktigt spegla känslan.
Men jag måste ändå få skriva att ännu fin människa lämnat jorden.
Jag kände henne inte personligen.
Men vet hur hon kämpat.
Inte bara mot cancern.
Utan även mot vården som de sjuka får.
Eller snarare inte får.
Hon stred en lång och svår kamp mot sjukdomen jag så lätt övervann.
Det får mig att återigen inse hur skört livet är.
Hur tunn linjen är mellan liv och död.
Hur det lika gärna kunde varit jag.
Hon är den tredje unga kvinnan som förlorat mot malignt melanom på kort tid.
Kvar står man och tre barn.
Som saknar och ska förstå.
Hur livet ska gå vidare.
Det märkliga, svåra efterlivet.
Det är lika ofattbart varje gång.
Lika orättvist.
Kära Lina! Jag hoppas att himlen trots allt inte är överskattad.
Utan att det är en alldeles makalös plats.
Jag hoppas att allt får sin förklaring.
För det är svårt att förstå meningen.
För oss som står kvar.

torsdag 15 maj 2014

ännu en födelsedag i landet någon annanstans

Pappa.
Idag skulle du fyllt 60 år.
Jag undrar hur vi skulle ha firat.
Jag undrar om vi till slut skulle ha mötts på samma våglängd.
Och accepterat varandra för de vi blev.
Förstått den form vår relation fick.
Jag fantiserar om hur du blir grattad i landet någon annanstans.
Kanske Linnea har bakat en tårta åt dig.
Säkerligen har hon garnerat den alldeles sagolikt fint.
Kanske får du vara den morfar jag aldrig tillät dig att vara.
Kanske får du vara den pappa du aldrig kunde bli.
Jag hoppas det!


Linneas garntårta gjord på sjukhuset 2012

onsdag 14 maj 2014

tolv år

Idag är dagen som borde starta med frukost på sängen.
Tända ljus, paket och ballonger.
Smygande, fnissandes.
Prinsesstårtebakelse.
Och sång.
Jag må du leva uti hundrade år.
Fast det fick bara bli tio.
Nittio för få.
Det är den andra födelsedagen då hon är någon annanstans.
Någon annanstans som jag hoppas är i körsbärsdalen.
Sittandes bland andra förlorade barn som sjunger för henne.
Jag hoppas att de skrattar så mycket att de inte hinner sakna oss.
Vi som finns kvar.
Syskon.
Mammor och pappor.
Släkt och vänner.
Vi som förväntas fortsätta.
Vi som måste fira födelsedagar utan.
Tolv år.
Jag önskar att hon var här.
Jag önskar att vi kunde fira dagen tillsammans.
Men det tog cancern ifrån oss.

tisdag 13 maj 2014

dåliga besked

8 juni 2012
Vi vaknar upp i vårt rum.
Det med lilablommiga tapeter.
Linnea mår ganska bra.
Under natten har vi varit på ultraljud eftersom Linnea haft ont i magen.
Men det har släppt.
Det känns som att det ska bli en av de lättare gångerna på sjukhus.
Då man mest väntar på att värdena ska vända.
Då man inte är så orolig.
Det är så det känns.
Men inte så det blir.
Sköterskan undrar på morgonen om M kan komma.
Provsvaren har kommit.
Vi bestämmer en tid på eftermiddagen.
Jag lyckas mota bort oron.
Och när Linnea målar med målarverkstan går vi in på rum 22.
Tillsammans med sköterskan och två läkare.
Varningslamporna blinkar.
Flera personer är inget bra tecken.
Jag vet.
Men håller ihop.
Långsamt och sakligt börjar den manliga läkaren gå igenom provsvaren.
Jag vill både frysa tiden och spola förbi den.
Men jag kan varken göra det ena eller det andra.
Jag kan bara lyssna.
Lyssna på svar som inte är så bra.
Operationsmarginalerna har varit för snäva mot vad man önskar.
Tumören har inte krympt så som man helst sett.
Dessutom levde 25 % av tumören fortfarande.
Och vad man vet så är det bästa för överlevnad att tumören är helt död.
Eller åtminstone att mindre än 10 % lever.
För de med mer än 10 % levande tumör går det inte lika bra.
Det finns inte heller några starkare cellgifter som bevisats hjälpa.
Möjligen kan Linnea få interferonsprutor efter behandling.
Även om det inte stämmer med protokollet.
Jag försöker få läkaren att säga att det ska gå bra.
Jag tänker att 25 % levande ändå är bättre än att inget dött.
Men läkaren vidhåller.
Oddsen har klart försämrats.
Vi tillhör kategorin "bad respons".
Lamslagna går vi ut ur rummet.
M går till Linnea.
Jag går in på rummet för att samla ny kraft.

måndag 12 maj 2014

mjukglass och akuten

30/5-7/6 2012
De där dagarna hemma går fort.
Vi varvar blodprov och sjukgymnastik med att bara vara med varandra.
Vi vänjer oss vid livet med rullstol.
Att bära runt.
Att packa i och packa ur bil.
Det är ovant.
Men vi är glada över att ha den svåra operationen avklarad.
Att den är bakom oss nu.
M är sjukskriven.
Hela familjen är äntligen på samma plats.
Vi firar på Gröna Lund.
Runt oss är alla glada.
Det känns lite som att jag krockar med det riktiga livet.
Vanliga barnfamiljer.
Utan cancer.
Som åker karusell efter karusell.
Och äter sockervadd till tonerna av barnens skratt.
Jag känner mig lite som en åskådare.
Som att vi befinner oss i en parentes.
Men vi äter vår mjukglass.
Och spelar på chokladhjul.
Vi gör det så fint vi kan.
Även om Linnea inte kan åka något.
Lillasyster åker desto mer.
På eftermiddagen blir Linnea trött.
Vi misstänker feber.
En fin dag slutar på akuten.
Vanliga familjer slutar i soffan.
Men vi har trots allt tur.
Vi får komma till Q84:a.
Tillbaka till vårt lila rum.
Synd bara att turen inte räcker lite till.
Till det som är viktigt.
Till att döda cancern.

torsdag 8 maj 2014

tretton månader idag

Så har det gått ett år och en månad sedan hon dog.
Och kanske är jag lite starkare.
Kanske finns det lite mer hud mellan mig och sorgen.
Eller så är det de där tabletterna som gör mig så illamående så att jag inte orkar tänka.
Kanske är det så de funkar de där antidepressiva.
Kräks så tänker du inte på hur deppig du är.
Mer fokus på det fysiska än det psykiska.
Och det är väl någonstans bra.
Det är åtminstone en skönare känsla.
Och just nu är det gott nog.

tisdag 6 maj 2014

en känsla av att upprepa sig

Ofta när jag skriver får jag en känsla av déjà vu.
Har jag skrivit det här förr.
Eller är det bara tankar som är tänkta men aldrig skrivna.
Den nya jag är ju lite som en senil gammal dam.
Tankarna tycks gå i cirklar.
Och jag verkar aldrig riktigt veta vilka som är nya.
Eller vilka som cirklat där länge.
Medicinen verkar inte direkt förbättra.
Den gör mig trött, illamående och dimmig.
Men jag skriver så länge det känns befriande.
Upprepningar eller ej.

måndag 5 maj 2014

äntligen hem

29 maj 2012
Så kommer då äntligen dagen då vi ska få komma hem efter veckor på sjukhuset.
Hela maj har gått.
Våren har exploderat utanför.
Innan vi åker ska agrafferna i benet dras.
42 st.
Linnea klarar det hur bra som helst.
Vi sitter i provtagningsrummet.
Det där med trädet, skatan och fjärilar i taket.
Och med den silvriga skattkistan svällande av belöningar.
Luften är full av förväntningar och längtan.
Äntligen!
En jobbig tid är förbi.
Packningen kräver några vändor till hissen.
Men till slut kan vi vinka hej då till alla.
Och köra hem.
När vi kör av motorvägen slås jag en stund av den där vemodiga känslan.
Att hur det än går med allt.
Så har vi för alltid blivit omruskade.
Känslan av sårbarhet har för alltid ristat ett hål av skräck i oss.
Och jag tänker på hur min längtan nästan fått mig att tro att sjukdomen skulle stanna på sjukhuset.
Att vi skulle få åka hem fria från cancermonstret.
Jag måste ha lurat mig själv för att överleva.
För sjukdomen följer förstås med oss.
Det blir en krock mellan den uppmålade längtan och verkligheten.
Rädslan finns i varje por.
Men förnuftet säger att det gäller att njuta medan vi kan.
Livet är nu.
Så jag skakar av mig känslan.
Och när Linnea tar sina första steg mot huset.
Är lyckan och glädjen så fullkomlig som den kan vara i cancermonstrets klor.
Vi har flera dagar hemma.
Och de ska bli bra!




fredag 2 maj 2014

jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor

Idag är det ett år sedan.
Den där absurda dagen.
En dag som inte borde få upplevas.
Av någon förälder.
Ändå satt vi där i kyrkbänken.
Med vår finaste liggandes i en vit kista framme vid altaret.
Minnena är vaga.
Mer som bildfragment än som en sammanhängande film.
Men jag minns hur jag satt bredvid en gråtande lillasyster.
Hur min kropp skakade som i en sista ansträngning att hålla ihop.
Ett litet tag till.
Jag minns känslan av att vilja ta in det sista avskedet och samtidigt bara vara en åskådare.
I någon annans liv.
Jag minns klapparna på axeln som aldrig verkade slut.
Värmen från människorna i den fullsatta kyrkan.
Den fina vännens sång.
Och hur Freja sjöng låten jag redan i oktober fasat över att behöva uppleva.
Vaga bilder från hur jag rörde mig efteråt på minnesstunden.
Någon som inte längre var jag.
Bara ett skal.
Och jag minns hur jag efteråt la mig ner.
Med en känsla att aldrig mer vilja resa mig.
Någonsin.
Varför skulle jag.
Allt var förbi.


Utan dina andetag, Freja Modin