försommarkväll

Jag kör bilen genom barndomens kvarter.
Det är kväll.
En sådan där magiskt vacker kväll.
Den ljumna luften vibrerar av uppsluppenhet.
Människor som strosar nerför gatan.
Lite planlöst.
Som om inget känns viktigt utom just lyckan av att bara få vara.
I en vacker försommarkväll.
I backspegeln ser jag hustaken vila mot mörkblå kvällshimmel.
Allt är så vackert.
Jag känner hur något smulas sönder i mig.
Hur jag mentalt krockar.
Med människor som njuter.
Och det liv som nu måste levas.
Yogan har slagit hål på det kemiska avtrubbade.
Tårar rinner ner för mina kinder.
I spegeln av allt det fina.
Känns livet svartare och svårare.
Jag sörjer livet som aldrig blir.
Lika mycket som jag saknar min finaste.
För en stund hotar orättvisan att kväva mig.
Orättvisan att jag lever.
Utan förmågan att längre njuta.
Dagar som fylls ut.
Bockas av.
För att de måste levas.
Det känns fult och futtigt.
När jag vet att andra inte har valet.
Linnea, Lina och andra som inte har dessa dagar.
Som jag så enkelt slänger bort.
Det blir så svårt att förhålla sig till.
Samtidigt som det är så svårt att göra det bättre.
För hur mycket jag än kämpar med att fylla med det bra.
Är det i sista änden mer för att döva än för att leva.
Och jag undrar hur det kan vara okej.