äntligen hem

29 maj 2012
Så kommer då äntligen dagen då vi ska få komma hem efter veckor på sjukhuset.
Hela maj har gått.
Våren har exploderat utanför.
Innan vi åker ska agrafferna i benet dras.
42 st.
Linnea klarar det hur bra som helst.
Vi sitter i provtagningsrummet.
Det där med trädet, skatan och fjärilar i taket.
Och med den silvriga skattkistan svällande av belöningar.
Luften är full av förväntningar och längtan.
Äntligen!
En jobbig tid är förbi.
Packningen kräver några vändor till hissen.
Men till slut kan vi vinka hej då till alla.
Och köra hem.
När vi kör av motorvägen slås jag en stund av den där vemodiga känslan.
Att hur det än går med allt.
Så har vi för alltid blivit omruskade.
Känslan av sårbarhet har för alltid ristat ett hål av skräck i oss.
Och jag tänker på hur min längtan nästan fått mig att tro att sjukdomen skulle stanna på sjukhuset.
Att vi skulle få åka hem fria från cancermonstret.
Jag måste ha lurat mig själv för att överleva.
För sjukdomen följer förstås med oss.
Det blir en krock mellan den uppmålade längtan och verkligheten.
Rädslan finns i varje por.
Men förnuftet säger att det gäller att njuta medan vi kan.
Livet är nu.
Så jag skakar av mig känslan.
Och när Linnea tar sina första steg mot huset.
Är lyckan och glädjen så fullkomlig som den kan vara i cancermonstrets klor.
Vi har flera dagar hemma.
Och de ska bli bra!