måndag 26 maj 2014

det ska gå

9 juni 2012
Natten efter det dåliga beskedet kan jag knappt sova.
Jag har svårt att bli av med oron inom mig.
Skräcken håller mig vaken.
Får tårarna att rinna över.
Om hon dör så dör jag, tänker jag.
Jag behöver ladda om.
Jag behöver hitta en ny övertygelse om att det ska gå.
Men vet inte hur.
Jag läser om flickan som dog trots bra odds.
Jag läser om läkaren som äter sig frisk
Jag läser tills jag varken vet ut eller in.
Tills morgonen närmar sig.
Och jag får kapsla in min rädsla och sorg.
På dagen kommer vännerna från Göteborg.
Vi vuxna sätter oss i det lilla köket med vårt sjukhuskaffe.
Finaste vännen sitter mitt emot.
Hon som med minimala marginaler klarat sig mot cancern.
Vi pratar om beskedet.
Om odds och siffror.
Om att kämpa tills det inte längre är möjligt.
Jag tänker att vi inte kunde fått bättre besök just idag.
För just de kan ge oss hoppet.
De som vet.
Jag känner hur orken och viljan kommer tillbaka.
Det ska gå.
För att det måste.
Något annat finns inte.

2 kommentarer:

  1. Camilla,varje gång jag läser min dagbok(har nu slutat med det)och ständigt blir påmind om allt det hemska under Simons sjukdomstid så är jag så ledsen och deppig hela den dagen.Har nu efter sex tunga år börjat att "ta fram allt roligt och positivt"vi hade innan.Detta lindrar bra.Men ibland sköljer det hemska över en ändå.Just nu är det jobbigt bara för jag är så datum fixerad.Snart studenten för hans kompisar och all den glädje som hör till....men inte för oss.L klarar detta bättre än vad jag gör.Vi är alla olika och reagerar på många sätt.Hoppas att din dag blir bra.Kram Kia

    SvaraRadera
  2. Förstår hur studenten smärtar!
    Skönt ändå att höra att de fina minnena får komma fram! Men det är, och kommer alltid att vara, svårt.
    Varm kram

    SvaraRadera