tisdag 30 december 2014

mellandagsblues









Jag lyssnar på Lalehs "en stund på jorden" och låter mig falla.
Jag behöver gråta, men vill egentligen inte.
Inga tårar i världen kan ändå förändra det faktum att hon aldrig kommer tillbaka.




söndag 21 december 2014

dagar i december

December är seg och tung.
Jag vill helst inte. Inte alls.
Jag vill bara få krypa ner under täcket och gå i ide.
Jag känner mig tröttare än på länge. Lägre än vad jag minns. Men jag tvingar mig att orka ändå.
Mitt i fyller jag år. Hur man ens kan bli äldre när ens barn inte får mer tid. Det är helt befängt.
Lillasyster anstränger sig för att jag ska bli firad.
Gör kort och köper paket.
Det som står högst upp på önskelistan är en omöjlighet.
Kanske önskar jag näst mest att INTE leva uti hundrade år. Utan bara så länge jag behövs.
En sak vet jag.
Och det är att vi tar oss igenom de kommande dagarna också.
Säkert blir de bättre än vad jag vågar tro.
Som alltid är det värre innan.

måndag 8 december 2014

så har det gått 20 ofattbara månader

Vi åker till Liseberg.
Jag har bestämt med några vänner trots att bara tanken gör mig vemodig.
Jag gör det för att inte vara tråkig. För lillasyster och M som är så trötta på mig och mina undanflykter. Jag gör det för jag undrar hur mycket jag har rätt att neka dem bara för att jag har svårt att hantera livet.
I hallen visar det sig att det inte är någon som vill.
Lillasyster tycker bara att det är kallt och tråkigt. M blir ledsen när han tänker på den sista gången med Linnea.
Jag blir den som pushar.
På vägen dit är vi på att väg att vända flera gånger. De små motgångarna blir som tecken på att det inte är för oss. Det är lätt trafikkaos och inga parkeringar finns lediga. Samtalstonen eskalerar. Vi irrar runt, men till slut står vi där ändå.
Vi och hela Göteborg.
Och säkert några till.
Jag får lätt panik av allt folk. Av all glädje. Så många illusioner av lycka på en och samma plats. Minnena från det sista besöket tillsammans flimrar förbi. Linnea i rullstol. Kaos och trängsel. Kyla in i märgen. Men också glädje när vi fick gå före i Sagoslottskön. När vi kurade ihop oss i vagnen, åt brända mandlar och åkte extravarv.
Jag biter pliktskyldigt ihop. Ler och beter mig. Andas och låtsas att det inte berör. Stänger dörren till känslorna.
Den lurviga räddar mig. Jag måste hem och rasta.
De andra stannar.
Hemma slår jag på tv:n. Japanskt tecknat. Det som var de sista favoriterna. Filmerna vi slukade på kirurgen. Filmen som blev den sista hon såg.
Ändå känns det lättare ensam. Mer som att jag är i fas med hur jag mår.
När lillasyster kommer hem utbrister hon: 

- Tack för att ni tvingade mig! Jag har haft det jätteroligt!
 
Hon har fått ett nytt, bättre minne. 
Det är värt mycket.
Mitt gamla sitter kvar, fastetsat. Jag tänker att det får vara just så.

fredag 5 december 2014

saknaden efter det som borde vara

Det är fredag eftermiddag.
Jag har varit på jobbet. Tiden har flugit. Jag är uppfylld av känslan att vara vanlig.
Fredagströttheten sprider sig i kroppen.
Varje steg är fylld av längtan.
Till familjemiddag. Till kramar och mys i soffan. Till ostbågar och Idol.
Till min fina Linnea.
Till hela min familj.
Så sätter jag mig i bilen och möter verkligheten.
Klumpen i halsen växer. Ögonen tåras. Saknaden väller fram.
Min längtan är ouppnåelig.
Den kan aldrig bli komplett.
Istället för att åka hem åker jag och tänder ljus på hennes grav.
Så långt ifrån livet som det borde vara.

måndag 1 december 2014

att våga adventspynta

Så händer det. Trots att det bär mig emot.
Den där ilskan över att det inte blev som det skulle väger tungt.
Målbilden av att allt skulle var bra när julstjärnorna hängdes upp för två år sedan ligger kraschad.
Jag vill egentligen inte.
Jag vill skita i julen.
För inget blir riktigt bra igen.
Ändå pyntar jag. För lillasyster.
För att vår mistgrupp ska ha träff hos oss.
Jag vill att det ska kännas mysigt när de kommer.
Därför sväljer jag motståndet.
Och upplever något oväntat.
Det känns faktiskt bra.
Energin flödar.
Saker som samlats på hög ordnas av bara farten. Foton ramas in. Mattan kemtvättas. Lampor skruvas upp. Pepparkakshjärtan bakas. Graven pyntas.
Ett lugn sprider sig.
Det känns som att Linnea är med mig.
Som om det gamla jaget vaknar inom mig.
Det känns inte alls som jag trodde.
Inte alls så smärtsamt.

När vi alla träffas vid Linneas plats och skickar rislyktor till våra barn i himlen känner jag att det kanske går ändå.
Det här med att fira jul är kanske inte omöjligt.
Inte när man har så många fina i sitt liv.