måndag 1 december 2014

att våga adventspynta

Så händer det. Trots att det bär mig emot.
Den där ilskan över att det inte blev som det skulle väger tungt.
Målbilden av att allt skulle var bra när julstjärnorna hängdes upp för två år sedan ligger kraschad.
Jag vill egentligen inte.
Jag vill skita i julen.
För inget blir riktigt bra igen.
Ändå pyntar jag. För lillasyster.
För att vår mistgrupp ska ha träff hos oss.
Jag vill att det ska kännas mysigt när de kommer.
Därför sväljer jag motståndet.
Och upplever något oväntat.
Det känns faktiskt bra.
Energin flödar.
Saker som samlats på hög ordnas av bara farten. Foton ramas in. Mattan kemtvättas. Lampor skruvas upp. Pepparkakshjärtan bakas. Graven pyntas.
Ett lugn sprider sig.
Det känns som att Linnea är med mig.
Som om det gamla jaget vaknar inom mig.
Det känns inte alls som jag trodde.
Inte alls så smärtsamt.

När vi alla träffas vid Linneas plats och skickar rislyktor till våra barn i himlen känner jag att det kanske går ändå.
Det här med att fira jul är kanske inte omöjligt.
Inte när man har så många fina i sitt liv.










4 kommentarer:

  1. Så fint. Jag blir alldeles rörd. Kärlek till dig Camilla. Kram Helena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Helena! Kärlek tillbaks!
      Kram

      Radera
  2. Vad fint att läsa. Och vad fint att vi fick komma till ert fantastiskt vackra och fint pyntade hem. Hjärtanen med namnen var fantastiska.
    Kramar ��

    SvaraRadera