Idag var en bra dag, säger M i bilen på väg hem.
Jag instämmer.
Sommaren har varit full av dem.
Fina, ljusa, lätta dagar.
Märkligt, men faktiskt.
Livet går.
Annorlunda.
Men det känns som att jag har kontrollen.
Fast ändå.
Jag hade bytt bort allt.
Precis allt.
Alla dagar.
Om hon bara fick finnas igen.
Till och med sjukhusdagarna känns lockande.
Instängda på ett rum.
Fast i en annan tid.
Bara ana sommaren och livet som pågår utanför.
Jag hade gärna tagit tillbaka all rädsla och ångest.
Om jag bara fick höra hennes röst.
Känna hennes kram.
Lukta hennes lukt.
Fast jag vet.
Innerst inne.
Mamman till M som överlevt bekräftar när hon tyst viskar.
Ibland undrar jag om det hade varit bättre om….
Hon avslutar inte meningen.
Men jag förstår.
Den egna smärtan är mer uthärdlig än tanken på att hon skulle fortsätta plågas.
Den egna smärtan måste vara bättre.
Åtminstone försöker jag övertala mig det.
Det är klart att vi gjort VAD SOM HELST för att vara kvar......kvar på rummet på sjukhuset, kvar i KAMPEN. Men nu är verkligheten annorlunda och vi måste kämpa vidare. Jag orkar inte ens tänka tanken som du skriver om.......Ang deras smärta och vår smärta......inget vi tänker eller gör kommer ge oss våra fina fina döttrar livet tillbaks. Vi måste kämpa i livet vi har, livet utan. Gemenskapen med dig och andra gör att det blir något lite lättare.....
SvaraRaderaVarma varma kramar Camilla������
Jo, det är klart! Fast också en aning egoistiskt får man inse. Eller så känns det lättare att tänka så.
RaderaHåller med Maria, det är svårt att föreställa sig hur det hade gått utan dig och de andra mistvännerna. Det är skönt att kunna stötta varandra!
Kram