Så är framtiden lite blank igen.
Den där tomheten kommer ikapp.
Får mig att bara vilja lägga mig raklång.
Jag har pressat bort tårarna länge.
Det fina livet har balanserat upp sorgen.
Men jag känner hur den ligger alldeles under ytan.
Blandas med oron över vännens närmaste.
Jag vet att jag måste.
Jag har lärt mig hur sorgen måste ta plats.
Hur den kräver rum efter ro.
Den senaste tiden med alltför många sönderhackade nätter förklarar att det är dags att släppa.
Jag vet.
Men är rädd.
Rädd för att psykofarmakat inte ska hålla fast mig.
Att jag ska falla för djupt.
Utan att orka resa mig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar