att inte oroa sig

Vi pratar om Laleh, lillasyster och jag.
Vi pratar om hur hon flytt krig och bytt länder.
Om hur hon förlorat sin pappa vid 12 års ålder.
Och om hur hon nyligen även förlorat sin mamma.

- Vad dog mamman av, frågar lillasyster.
Jag sväljer. Jag vill helst inte säga det där förhatliga ordet.
Jag vill inte skapa oro.
Men jag svarar. För jag kan inte ljuga.
- Cancer.
- Oj, suckar lillasyster. Att så mycket kan hända samma människa. Jag brukar tänka att det inte kan hända oss något mer nu. Att Linnea liksom vakar över mig. Över vår familj. Att hon är min skyddsängel.
- Vad fint tänkt, svarar jag. Jag tror säkert att Linnea vakar över oss. 
Och du vet väl att det vi varit med om är så jätte, jätteovanligt. Att något mer skulle hända vore verkligen märkligt.

Jag säger inget om familjen vi lärde känna på Astrid Lindgrens barnsjukhus. De vars dotter dog i leukemi och lillebror strax därefter också fick cancer.
Jag säger inte heller något om blodproven, som just i detta nu, genomgår en minutiös skanning efter misstänkta genmutationer.
Jag tänker att det är bättre att förhålla sig kring det vi faktiskt vet.
Vad morgondagen har med sig vet, så gott som, ingen.