fredag 20 februari 2015

sjukdagar

Lillasyster är febrig och förkyld.
Matintaget är knappt. Riktigt knappt i några dagar.
Önskekost råder i villa VAB.
Igen.
-Kan jag få salami, ropar lillasyster från sängen. Sån som Linnea fick.
Efter ett litet tag hörs:
-Finns det hallonsorbet?
Och efter ytterligare ett tag.
-Jag kan nog äta middag idag. Pizza!
Det kan ju knappast vara en slump att hon prickar in just de få saker som Linnea åt som sjuk.
Snarare är det ett litet rop, -Se mig, ta hand om mig.
Och jag försöker.
Jag är bara inte lika bra på det längre.
Men jag gör så gott jag kan. Jag hoppas att du vet det, sötaste lillasyster.

7 kommentarer:

  1. Jag tror nog att hon förstår att du tar hand om henne så mycket du orkar.

    Jag är ju själv lillasyster och jag kände mig nästan aldrig utanför eller bortglömd under mina 2,5 år som "cancersyskon".
    Mina föräldrar försökte alltid till sitt yttersta med att ta hand om mig, eftersom att de vet att många syskon känner sig bortglömda.
    Jag vet till exempel en tjej i min ålder som har en lillasyster med cancer och en bebis i familjen. Självklart går näst intill all föräldrarnas uppmärksamhet till de sjuka barnet och bebisen.

    Men hursomhelst, glöm inte att ge din dotter en extra kram då och då. Hon förstår förmodligen redan att du försöker ta hand om henne, men ett barn kan aldrig få för mycket kärlek.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Alma! Jag försöker verkligen tänka så. Jag tror på något sätt att det blir ännu viktigare att pyssla om syskonen lite extra när de är sjuka. Speciellt när man är så stor att man är mer med kompisarna än med sina föräldrar. Då behövs alla stunder som kan fås där man kan tanka kärlek.
      Kram

      Radera
  2. Kia(ängeln Simons mamma)23 februari 2015 09:40

    Klart att lillasyster vet....hon vill bli bekräftad.Hennes älskade storasyster fick ju vad hon önskade att äta när hon var sjuk.Detta kan ju vara ett sätt att känna sig "nära Linnea"Har märkt att Simons bröder som var utflugna när han blev sjuk gjorde likvärdiga saker som att använda hans badlakan,träningsväska,ta till vara på hans Harry Potter böcker mm.mm.Nu ska en av bröderna tatuera in en symbol som står för Simon.Bl.a så ska hans födelseår tatueras in med romerska siffror.Syskon tänker och gör saker på sina sätt.Inget är fel...bara rörande.Hoppas att lillasyster fort blir frisk,ha det gott,kram Kia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Kia!
      Ja, det är nog så. Det är säkert viktigt att få känna sig liten och sjuk fast på ett ofarligt sätt. Och säkert känner hon sig närmre Linnea genom att göra samma saker som hon gjorde.
      Kram

      Radera
  3. Hej Camilla - åh du behöver inte ens tränka på det. Det du gör och den fina mamma du är räcker till. Det räcker alltid till. Mamma är alltid mamma. (fråga mig som miste mamma när jag var 10). Men det är klart att det är ett rop på se mig och hör mig. Men det är snarare för att hon är sjuk och inte för att hon känner att du inte ger henne uppmärksamhet. Det vet vi att du gör, det ser vi här igenom din blogg, så mycket som du tänker på Lillasyster och alla småsaker som du gör i vardagen. Dina fina tankar om Lillasyster strålar igenom även till henne.

    Har läst igenom dina sista 6 inlägg och fastnar på bilen med Linnea och Lillasyster. Står i mitt rum vid mitt höjbara skrivbord och tårarna rinner. Går in på toa och torkar bort. Tårar bland alla reklamkampanjer. Snart iväg på möte. Och då fokuserar jag på mitt möte. Medan du är på ditt jobb och skall fokusera på ditt fast med hjärtat någon annanstans. Och säkert tankarna då och då med. Men så måste du bara fortsätta. Du måste jobba. Varför måste man det? Hemskt tycker jag. Fast säkert det bästa man kan göra ändå. Någonstans. I längden. Kanske någon gång kan du få till ett leende och ett skratt. Det är bra för insidan.

    Fattar ju att man måste jobba för sin ekonomi men det känns så overkligt att leva vidare och gå på när hela livet har stannat upp och världen är förändrad.

    Finaste kramen Camilla!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina Annelie!
      Hoppas att allt är bra med er!!!
      Jag försöker verkligen räcka till! och jag hoppas att det är som du skriver att jag gör det. Det är förstås omöjligt att vara likadan som jag var förut. Fast det är en sorg i sorgen att inte kunna vara en lika närvarande mamma som jag en gång var. Jag försöker boosta mig med att det jag gör är tillräckligt. Det är inte alltid jag lyckas övertyga mig om det bara.
      Kram

      Radera
  4. Glömde ju skriva mitt namn till inlägg Anonym kl 9:58, Det är jag Annelie i Göteborg med dotter och godartade tumören.

    SvaraRadera