tillbaks på kända marker

Redan i bilen börjar jag gråta. Händerna på ratten darrar.
Kroppen känner igen vägen.
Fortfarande.
Rakt framför mig syns centralkliniken. Till höger pressbyrån där fredagsmys och lördagsgodis inhandlades.
Det är med tunga steg som jag går från parkeringen.
Hjärtat bultar så hårt i mitt bröst att det gör ont.
Jag stapplar till lite när jag sneglar uppåt. Upp mot de bekanta fönstren där jag suttit innanför och önskat oss långt bort.
Jag känner mig otroligt liten.
Och jag är så fasansfullt rädd för alla de svåra minnen som finns där innanför skjutdörrarna. Rädd att minnena ska få mig att falla ihop.
Det är snart två år sedan jag var här.
Nu är jag på väg till lekterapin. För att pärla pärlor till Linneas supersnöre.
Tillsammans med andra föräldrar som bär på svåra ryggsäckar.
En del som också mist.
Jag sväljer rädslan och går in.
Stegen styr förbi caféet där de sista frukostarna köptes.
Det stora skeppet är framför mig.
Hissarna lite lägre fram. De jag åkte ensam i på väg till IVA och de som rymde rullstol och sängar som vi åkte i tillsammans.
Här finns de sista spåren av henne.
Jag går på den målade löpbanan i korridoren som leder till lekterapin, förbi sjukgymnastiken och stickrummet.
I huvudet hör jag lillasysters förväntansfulla ord:

- Vi ser vem som kommer först. Jag tar den röda banan, så kan du o Linnea ta den blå.
Min trötta kropp som försökte le lite i ett försök att visa att jag var med på leken medan fötterna som inte orkade springa slog i rullstolen framför mig. Handen var i ett fast grepp runt droppställningen. Slangarna över rullstolens handtag. Fingrarna som hindrade att de slank iväg eller att det skulle bli för stramt mot porth-a-caten.

Så är jag framme.
Det är helt svart när jag blickar in
Så gör jag det igen, hinner jag tänka, blandar ihop tider och datum. Men minns snart mammorna jag pratat med om kvällen.
Mina fingra letar sig igenom webbsidor för klarhet och där står det.
Inställt!
Besviken, men samtidigt lättad går jag därifrån.