måndag 2 februari 2015

samtal utan stolthet

Flicka 11 år:    -Men varför var du egentligen sjukskriven?
Jag:                -För att min dotter blev sjuk.
Flicka 11 år:   -Gick det bra?
Jag:                -Nej!

Så kommer de första frågorna från barnen.
De jag har väntat på. Och förberett mig för.
Samtalet som skulle bli svårt. Men lite vackert, öppet och ärligt.
I tanken har har jag pratat med barnen om livets oberäknelighet.
Jag har skissat på brev till barnens föräldrar. Där jag ursäktat att min existens lärt barnen om livets skörhet.
Det blir inte alls så.
Jag är plötsligt helt oförberedd.
Jobb-Camilla kan inte låta mamman-som-förlorat-sin-dotter-i-cancer-jaget visa sig.
Det gör för ont.
Och ont kan det inte göra på jobbet.
Jag måste hålla muren uppe.
Så jag gör det enda jag klarar där och då.
Jag låter min röst markera att samtalet nått en återvändsgränd.
Sen vänder jag mig om och går.

11 kommentarer:

  1. Och då gjorde du det du mäktade med där och då. Och det är okej. Glöm inte det. Kram ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Lena! Tycker att jag så ofta gör mig själv besviken. Så mycket sm inte blir som jag föreställt mig. Ska istället försöka klappa mig själv på axeln...
      Kram

      Radera
  2. Kia(ängeln Simons mamma)3 februari 2015 10:47

    Camilla,det kommer alltid att vara jobbigt när man tror vad man ska säga.19 feb är det 7 år sedan Simon dog!!!!....fattar fortfarandeingenting.Är inne i en riktig deppar period nu....tål inte februari månad.Alla människor som tror att det ska vara "som vanligt" igen.Det har ju ändå gått 7 år!!???...ja och än sen då.Tiden räknas väl ändå inte.Det är bara vi som varit med i detta h...vete som vet.Vi kommer väl alltid,alltid SAKNA det mest underbara vi hade en kort tid hos oss.Ha det så gott du kan ha i denna vardag.Kramar Kia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varma kramar i din tunga period. Februari är vår tunga tid också. Saknaden försvinner aldrig.

      Radera
  3. Kram till er och alla som mist! Så svårt att kastas tillbaka och så svårt att fortsätta framåt utan den finaste.... Eva

    SvaraRadera
  4. Känner igen mig. Det var helt sjukt jobbigt att berätta (även för mina nära kompisar) i skolan när min bror hade dött. Det känns som att man förstör för sig själv och alla andra, som om man inte borde fläcka ner med sina sorgliga historier. Med mina kompisar gick det i alla fall toppenbra,men med dom mindre nära kompisarna vet jag inte. Vet inte ens om dom förstått exakt vad som har hänt. Eller så vet dom helt enkelt inte hur dom ska reagera.
    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så känner jag med. Jag vill inte göra andra ledsna. Sedan behöver jag platser/stunder då jag håller ihop. Sorgen och saknaden är så stor ändå.
      Varma kramar till dig Alma i DIN sorg

      Radera
    2. Och så snubblar jag in på din blogg för jag blir lite nyfiken på dig. Alma du skriver så magiskt vackert. Jag önskar att dina texter inte stannar i poesiboken. Dina ord borde spridas.
      Varm kram igen

      Radera
  5. Tack så mycket och för att vara ärlig kanske jag startar bloggen igen framöver.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det hoppas jag! Var stolt över din gåva!

      Radera