torsdag 14 maj 2015

tretton år

Idag borde Linnea blivit tonåring.
Och jag tonårsmamma.
Jag blundar och försöker föreställa mig hur det skulle varit.
Hur hon skulle sett ut. Vad hon skulle velat ha i present.
Om jag skulle ha börjat bli pinsam i hennes ögon.
Eller om jag fortfarande skulle varit idolen. Såsom hon är min.
Jag märker hur det blir svårare att visualisera.
Och förstår att det kommer att bli svårare för varje år som går.
Som att tiden tar henne ifrån mig.
Bilden i huvudet stämmer allt mindre med den hon skulle vara.
Jag vet fortfarande inte hur man gör för att fira eller hedrar sitt döda barns födelsedag.
Kanske vet man aldrig.
Det är bara ännu en av de svåra dagarna.

13 kommentarer:

  1. Vet inte ens vad jag ska säga. Stackars, stackars Linnea. ❤️

    SvaraRadera
  2. Hej
    Vet inte heller vad jag ska skriva eller säga men har läst hela din blogg och går in på den med jämna mellanrum. Varje gång jag är där nu önskar jag av hela mitt hjärta att det ska "lätta" lite för dig. Att du ska få mer lätt att leva igen, att du åter ska finna glädje i ditt liv och att den ska få ta överhand. Att ni i er familj ska känna livsglädje och att ni orkar vidare. Vet att detta bara är tomma ord i all er sorg. Så nu skickar jag så mycket energi och kärlek till er som jag bara kan och hoppas att ni får en bra helg och att du och lillasyster kan göra något riktigt mysigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är inte bara tomma ord, kära du. Som alltid värms jag så av alla fina runt mig.
      Tack!

      Radera
  3. Kia(ängeln Simons mamma)14 maj 2015 kl. 21:19

    13 år...det var det precis det Simon hann fylla ...innan det tog slut.Vi kommer alltid undra och fundera ,hur skulle dom vara nu?Vi kan bara kämpa vidare hur tufft det än är,kram Kia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, allt vi kan göra är att kämpa vidare. Födelsedagar är extra svåra. Men de tar också slut. Det finns, tack-och-lov, dagar som är lättare.
      Kram

      Radera
  4. Kramar fina Camilla��Inga ord finns som kan beskriva sorgen och saknaden. Hoppas er dag ändå blivit så fin den kunnat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Maria! Dagen blev blandat. Bra, svår och sorglig. Kanske lyckas vi hitta ett bra sätt att gör den dagen på. Men svår blir den nog alltid.
      Kram

      Radera
  5. Det blev visst frågetecken av mina hjärtan i kommentaren ovan.....?! Kram igen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet vad du menar och det är ju viktigast.
      Kram

      Radera
  6. Jodå, du hade nog varit pinsam vid det här laget. "Men mamma..." och samtidigt så hade hon tyckt att du var världens bästa och hennes idol. Så är det. Jag är pinsam tycker Olivia snart 11 år. Som sjunger i bilen när kompisar är med. Och på kvällen så vill hon gärna att jag lägger mig bredvid och gosar en stund. Håller om. Klappar. Busar lite. Inte så pinsam då. Bara mamma. Precis som det skall vara och precis som du borde ha det. Tror inte det går att visualisera hur de fina ansikteten förändras och blir äldre. Min mamma gick när hon var 36-37 år 1985 och hon ser likadan ut för mig fortfarande. Har försökt att tänka på henne som 67 år idag men det är svårt. Men det bästa är att om jag slutar ögonen så kan jag fortfarande höra hennes skratt. Och se henne. Inte lika klart och tydligt som förr. Men jag ser och hör henne. // Annelie i Göteborg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annelie! Kanske ska man inte lägga kraft på att försöka föreställa sig hur livet skulle vara. Vissa dagar är det bara så svårt. Jag kan också höra skrattet, ibland i mitt egna. Och det, tänker jag, skulle låta likadant idag.
      Kram

      Radera
    2. Jo fast det måste man få göra. Föreställa sig hur livet kunde/borde ha varit. I alla fall få drömma sig bort en stund. Där man kan mötas och där längtan inte blir så stor. Eller där sorgen blir ännu större. Det är nog viktigt och också bra att ha som sin egen lilla bubbla. Din och Linneas. / Annelie

      Radera
  7. Otroligt starka är ni<3 tusen tusen styrkekramar till hela familjen <3

    SvaraRadera