Att två år har gått.
Jag häpnar fortfarande över att jag står och går.
Att jag andas och överlever.
Fortfarande vill magen vända sig ut och in vid tanken på allt som hänt.
Fortfarande tänker och känner jag.
Varje stund.
På allt som du fick genomlida
På dagen då allt började.
På dagen då allt tog slut.
Jag saknar dig fortfarande så mycket att luften tar slut och hjärtat stannar.
Min älskade fästing.
För evigt.
Vet hur vidrigt det är....nu har vi 7 år efter Simons bortgång fått en vidrig deklaration att han har arbetat i Lycksele förra året!!!!!?Detta är anmält till Skatteverket och polisanmälts....ingen fattar något.Pressen är med så i vår lokala tidningen kommer det på måndag.Detta är MAKABERT.....ska inte våra älskade ungar få vila i frid.Vi mår jättedåligt.Kram till er Kia
SvaraRaderaFörstår att det river upp och gör ont. Marginalerna är inte stora. Extra kramar till er!
RaderaJa... kommer ihåg det inlägget där du skrev att Linnea sa det i badet, att ni var som fästingar... Kärlek - mor och dotter. Kram Camilla // Annelie i Göteborg
SvaraRadera