Det är sommar för första gången på länge.
Luften vibrerar värme runt mig när
jag cyklar hem från jobbet.
Det är tidig fredagskväll och först
nu slår det mig att jag inte varit ledsen på hela dagen.
Jag har inte hunnit känna efter.
Inte ens när jag fick sms:et om att
gravstenen nu är på plats lät jag mig känna.
Istället känner jag mig glad, nästan
euforisk, för de där pauserna jobbet ger mig.
Att det går.
Det är ändå helt fantastiskt.
Hemma lägger jag mig ner. Vinet vi
drack som avslutning på studiedagen i kombination med alldeles för
lite sömn den sista tiden ger sig plötsligt till känna.
Jag är förlamande trött.
Sorgen kräver sitt utrymme och väller
plötsligt över mig.
Bilden av gravstenen tränger sig fram.
Hennes namn huggen i granit.
Jag får svårt att andas.
Den glada känslan är helt bortblåst
och jag undrar hur jag ska orka resa mig igen.
Det är som att jag på nytt inser att
hon dött.
Jag är så oförberedd på känslorna.
Trots att jag blivit förvarnad.
Firade midsommar med barnen i regnet. På vägen hem kom jag att tänka på er och på Linnea. Alla midsomrar ni haft - Alla ni aldrig får. På radion börjar de spela "empty room" och det känns som ett tecken. Livet ska levas i nuet. Tack för att du bloggar och låter Linnea inspirera!
SvaraRaderaOch, tack för att du skriver. Och att ni njuter av livet.
RaderaKram
Så fin den blev......så verklig verkligheten blir.....Trodde inte jag skulle reagera så starkt när Mejas sten väl var på plats - men allt blev än mer definitivt. Styrkekramar till er, längtar tills vi ses!!!!
SvaraRaderaJa, det var svårare än jag kunnat tro. Var så fokuserad på att allt skulle bli bra att jag förträngde det sorgligaste.
RaderaLängtar också!
Kramar
Har läst din blogg från början till slut nu. Gråtit flera gånger och undrat hur jävla mycket styrka du har och jävligt livet kan vara. Men jag jag vet lite själv att urkrafterna kommer fram när det krävs. Förlorade min mamma i cancer, fick då försöka laga min förståndshandikappade syster och pappa samtidigt som jag var gravid och troligen på grund av allt höll på att förlora honom också. Katastrofsnitt två månader för tidigt. Och då och där på NEO tror jag att jag bönade och bad om liv. Jag hade tur men din Linnéa hade otur. Så fruktansvärt, så hemskt, sådan mardröm. Ville egentligen bara skicka styrketankar men svävade ut en aning, förlåt för det. Du ska veta att det skär i hjärtat att läsa din blogg, men jag tror att det är nyttigt att det skär ibland, då lär man sig att uppskatta det man har. Stora kramar till dig!
SvaraRadera