onsdag 27 april 2016

ambivalent

Det blev lite lättare.
För att vända och bli svårare ändå.
Lillasyster är nästan hemma mer än hon är i skolan.
Hon pendlar mellan långa gråtutbrott till pratsamhet och glädje nära kompisen.
Arga ord över att jag inte finns skriks när M är bortrest.
Magont över att gå till jobbet trots att hela hjärtat skriker stanna.
Jag är ledsen i hela kroppen.
Orken finns inte riktigt.
Jag är otillräcklig på alla plan.
Egentligen vet jag vad som är viktigast.
Det är ändå för henne jag väljer att leva.
Jag snuddar vid tanken att ge upp allt.
Sälja allt vi äger och har.
Flytta till något litet.
Sluta jobba.
Ge upp cyklingen.
Och bara finnas nära.
Ändå är det inte så enkelt.
Jag är rädd att förlora det som gjort mig stark igen.
För vad finns då kvar?
En trasig mamman.
Hon som inte fullföljer.
Hon som inte klarar livet.

8 kommentarer:

  1. Kia(ängeln Simons mamma)27 april 2016 22:37

    Så ledsen jag blir över hur ni har det....stackars lillasyster.Antar att ni har sökt proffshjälp.Det räcker och blir över med att förlorat ett älskat barn.Man varken orkar eller vill ha mer elände.Det kommer att bli lättare.Solen behövs nu och att det går att vara ute mer.Fika stunder ihop ute och så småningom sol och bad.Håller tummarna hårt över att en snabb positiv förändring kommer att ske.Kramar Kia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Kia. Ja, vi har proffshjälp. Förundras lite över hur man ändå orkar lite till hela tiden. Varm kram

      Radera
  2. Fina Camilla! Blir väldigt ledsen över situationen. Hoppades att det hade vänt. Lilla finna lillasyster. Och mamman och pappan. Önskar att jag kunde göra något. Fuck fuck fuck cancer! Kram 💚

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det går upp och ner. Det är nog räddningen att det finns bra dagar. Det behövs bara så lite för A att tippa över till nattsvart. Vi fortsätter att kämpa. Varm kram

      Radera
  3. Du är så himla stark. Har läst här under en längre period och jag mår illa av din sorg samtidigt som jag blir imponerad av den styrka som du besitter. Alla mammor måste ju fortsätta vara mammor. Jag förlorade min och vet vilket helvete det var. Du kommer vara där för Lillasyster genom allt, med Storasyster i bakgrunden, hon kommer väl alltid att följa med er genom allt tror jag. Försök bara att andas och tänk på era fina stunder, inte på sjukhus utan på er kärlek. Nej, fan, jag ska inte skriva det här för jag har i verkligheten inte en jävla aning om hur hemskt det är att förlora ett barn. Ville egentligen bara visade dig att vi ser dina ord.
    Styrkekram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Sofie. Jag tror inte att jag är starkare än någon annan. Det är bara livet som tvingar mig att vara stark. Att pysa här är ett sätt att få ur mig lite frustration. Att stå ut med sin egen sorg är mer uthärdligt än att se sin yngsta må dåligt. Förstås. Men det finns hopp att det ska bli ett bra liv för henne.
      Kram

      Radera
  4. Den där känslan av otillräcklighet känner jag starkt igen. Förföljer mig i mycket även nu tre år efter att vi mist. All styrka till er.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, egentligen har ju livet lärt oss vad som är viktigast. Verkligheten ser inte riktigt ut så. Tyvärr. Det är det som sliter känner jag. Att arbeta fullt och räcka till hemma också. Orken är inte vad den har varit.
      Styrka till er med!
      Kram

      Radera