Jag är på väg till jobbet. Radion är uppskruvad på max.
I ett rödljus kommer den. Låten hon sjöng för två år sedan.
Mina ögon tåras.
Jag förs tillbaks till en annan dag.
3 november 2012
Vi är på väg från Stockholm.
Underligt, likväl sant.
Det händer.
Vi flyttar på riktigt.
Tillbaks till Göteborg.
Det är andra gången under sjukdomstiden som vi lyckas lämna kommungränsen.
Vi ska övernatta på ett hotell i Jönköping. Att våga tro att vi ska klara av hela resan känns alldeles för riskabelt.
Vi tjejer kör den stora bilen. M kör min lilla.
På radion börjar Stiftelsen att sjunga.
Och plötsligt hör jag hur Linnea sjunger med.
Orden forsar ur henne.
"Det känns så skönt att komma hem..."
Luften i bilen vibrerar av förhoppning.
I baksätet vrålar lillasyster,
- Jaaa! Jag kan inte tro att det är sant. Äntligen ska vi hem igen.
Vi skrattar.
Vi är fulla av framtidstro.
Det var då.
Fint att ha minnen. Tittar på kortet på Linna här på bloggen med havet i bakgrunden. Jag kan inte förstå att hon inte finns. Att hon bara är borta. Fast hon inte är det inom dig, det förstår jag, men ändå. Att den söta flickan på bilden inte finns fysiskt. Någons flicka. Din dotter.
SvaraRaderaJag tror inte jag hade klarat det. Precis som du inte gör eller också gör. Jag menar inte att du inte klarar av livet eller att leva men jag tror jag hade blivit lika halv som du. Känt som du.
Och jag kan bara föreställa mig hur det känns och det känns som tusentals knivar och tårarna rinner. Och då är det ändå inte i närheten av den smärta du känner. Jag tänker på dig Camilla och skickar all min värme och mina kramar.
Men de stunder som du kan må bra, eller skratta lite grann, eller njuta av lillasyster osv - sug i dig dem. Du behöver det. Du behöver den energin för att du skall orka. För att ditt lilla hjärta skall orka. Dag för dag. Timme för timme. // Annelie
Tack fina Annelie! För att du förstår. Och för fina ord! jag tror att livet hade varit omöjligt utan lillasyster. Fast jag vet dem som lever trots att de förlorat sitt enda barn. Kanske är överlevnadsinstinkten så djupt rotad att vi hittar något som lyckas ta oss framåt trots smärta. Jag är tacksam för varje liten del som hjälper till. En dag i taget.
RaderaKram
Fina ord Annelie, jag delar dina tankar. Tänker att livet är här och nu, imorgon kan det se annorlunda ut. Spenderade just en kväll på akuten med min yngsta men konstaterade just att det var allt det var 'en kväll på akuten' . Imorgon mår hon bättre och jag känner mig lyckligt lottad. Så borde alla föräldrar ha det. //Anna
SvaraRaderaTack Anna! Så skönt att det inte var värre! Det känns fint att kunna ge perspektiv. Även jag söker efter det. Det gör det lättare att utstå det svåra.
RaderaKram