tisdag 11 november 2014

att försöka minnas att hjärnan är sorgskadad

Telefonen ringer.

-Hej, Jag heter Maria. Du skulle vara hos mig nu.

Pulsen rusar. Jag har precis kommit ut ur duschen.
På med kläderna.
Snabbt iväg med den lilla lurviga. Hon ska trimmas.
Nu.
Jag har tänkt fel. Missat tiden. Trott att det var senare. Bara mints en tid.
Tiden då hon skulle vara klar.
Det är absolut inte första gången. Förmodligen inte den sista heller.
Man tycka att jag borde ha lärt mig.
Det har ändå gått 1 1/2 år.
Med dagliga konfrontationer om hur dåligt hjärnan fungerar. Den är långsam och trögfattat. Minnet frånvarande.
Ändå tror jag så ofta att det är som förr.
Nickar och ler. Tar för givet att jag ska komma ihåg.
Men hon som hade järnkoll är som bortblåst.
Egentligen borde det vara rätt enkelt.
Egentligen är det bara en sak jag behöver komma ihåg.
Anteckna allt. 
Kontrollera, kontrollera och kontrollera igen. 
För jag kommer förmodligen inte komma ihåg.
Om alls.
Så helt fel.

2 kommentarer:

  1. Kia(ängeln Simons mamma)12 november 2014 08:32

    Camilla,det är "normalt" att glömma i sin sorg och saknad.Vår läkare sa att man reagerar lite som om man var senildement.Vi har gjort massor av "glömma" saker.Som att lämna bilen olåst och glömt att köpa parkeringsbiljett.När en ny sladd till häcksaxen skulle köpas kom vi hem med massor av annat men ingen sladd.Du måste acceptera att ett drygt år är ingenting.Du är NORMAL.Du sörjer och saknar och du får glömma och lägga saker åt sidan.Fokusera bara på er i familjen.Det är viktigast.Må så bra det går
    Kramar Kia

    SvaraRadera
  2. Tack, Kia! Ja, nog är jag dement. Tänker att om jag bara lär mig det så blir allt vardagligt lättare. Skönt ändå att jag inte är ensam. Att det är helt "normalt".
    Kramar

    SvaraRadera