Ibland för nära.
Eller numera, mest hela tiden.
För de hörs och syns alldeles för ofta.
Signalerna som skriker att det är allvar. Det blå ljuset som blinkar fara.
Hjärtat stannar lite varje gång.
Jag känner paniken i strupen. Rädslan hamrar i bröstet.
Jag undrar vems liv det är som stannar.
Så som det gjorde när vi fick veta.
Om allt är oåterkalleligt.
En enkel rakt in i helvetet.
Eller om allt kanske blir bra.
Om allt bara blir en parantes i livet. Lämnar ett ärr efter en svår tid.
Jag ryser och lider.
Någons liv vänder.
Just nu.
För att aldrig mer bli sig likt.
Ambulanser....rysningar.Varje gång vi möter en ambulans på vägen tittar jag automatiskt bort.Men det märkliga var att Simon tyckte om att åka ambulans!!!Så många gånger det blev från hemmet till Skövde och från Drottning Silvias och Skövde.Vill bara sudda ut allt detta men det sitter som ett skavsår i hjärtat.Ha det gott! Kram Kia
SvaraRaderaDet kommer nog alltid vara svårt att påminnas om det svåraste. Varm kram
Radera