Kommunjobbet läggs åt sidan.
Jag befinner mig åter i skolans värld.
Det är som att tiden stannat.
Barnen är bara lite äldre. Jag är både likadan och hundra år gammal. Sliten.
Det går att hoppa in i jobbubblan.
Kanske lyckas jag till och med lura mig själv att tro att jag är tillbaka i tiden innan. Att jag är den jag var.
Jag påminns av min egen långsamhet. Känner frustration över att hjärnan ändå inte är sig lik.
Många känslor rörs upp. Men det känns skönt att vara bland varma människor som vet. Som vet vem jag var och vad som hänt.
Det finns nog många jobb som kan få mig att må bra ändå.
Alldeles för få som jag är tillräckligt bra för.
Just nu spelar det ingen större roll.
Just nu är jag bara tacksam över att få pauser.
Över att tiden går snabbt.
Jag försöker att stanna i det.
Och bara låta det vara som det är.
Tids nog måste jag besluta mig.
Bara inte än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar