onsdag 8 oktober 2014

ett och ett halvt år

Hur gick tiden?
Så nyss och samtidigt en evighet.
Det är fortfarande ofattbart.
Aldrigheten är omöjlig att ta in.
Den bör nog inte begripas.
Om man tänker tiden i perspektivet hur länge jorden existerat.
Då är vår tid bara en liten prick.
Då levde vi nästan lika länge.
Ett och ett halvt år.
En vindpust i historien.
Ett universum av smärtsam saknad.


6 kommentarer:

  1. Kia(ängeln Simons mamma)8 oktober 2014 13:42

    Camilla,tiden kan vi aldrig stoppa och den far fram i väldig fart.Vi säger ofta vart har åren tagit vägen....det känns så nyligen.Ändå har det gått 6 år och snart 8 mån sedan Simon lämnade oss.Saknaden är lika stor och tårarna tycks aldrig sina.Blir så arg och besviken på "Dom därute" som tycker.-Nu har det gått så många år så nu måste det väl vara bättre!!!????ni måste gå vidare osv osv.Det finns ingen människa på jorden som riktigt kan förstå oss som har denna vidriga erfarenhet.Jag önskar ingen att få gå igenom det vi har gjort och gör.Hoppas att din dag blir bra.Kram Kia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är oförståeligt! Både det vi upplevt och att tiden går. Jag tänker att det är för smärtsamt för en del att leva sig in i. Fast min upplevelse är att de flesta har insikten att det aldrig "går över". Kanske har jag tur där eller så har det helt enkelt inte gått tillräckligt lång tid. De enda som faktiskt vet är vi som upplevt. Det som ingen borde få ha en aning om.
      Kram

      Radera
  2. Önskar av hela mitt hjärta att ni aldrig behövt uppleva aldrigheten........Men verkligheten går inte att ändra och jag vet att ni kämpar varje dag för att, inte acceptera, men leva med aldrigheten.

    Vilket fantastiskt fint hjärta prinsessan fått hos sig idag. Ett extra ljus brinner här bredvid mig - för er vackra L.
    De varmaste kramar till er

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, fina Maria! Det känns fint att ha dig!
      Varm kram

      Radera
  3. Gråter så när jag läser om er resa! Ingen ska behöva gå igenom det ni gör! Osteosarkom är en så elak sjukdom, jag har många vänner som fallit av det och jag själv är överlevare. Nästa år blir de tio år men det blir ingen friskförklaring för cytostatikan har tagit för hårt på mina organ så jag hoppas de håller så länge så möjligt! Så söt Linnea är, förstår att hon finns runt er. Glöm inte att ni aldrig är ensamma och det är okej att känna! Önskar er all lycka och kärlek i framtiden! Stora kramar
    https://www.youtube.com/watch?v=162gYmyiGrU&noredirect=1

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fina Helena! Tack för din kommentar!
      Jag förstår att du har en otroligt tuff resa bakom dig. Livet blir aldrig sig likt. Även om man överlever. Jag hoppas att du lyckas hitta det fina i livet. Det där livet som trots allt måste levas genom lycka och svårigheter.

      Tack också för länken! Det är absolut okej att känna. Och så viktigt att vi syns. Livet är nu. Imorgon kan det vända. För vem som helst!

      Kramar

      Radera