Jag och mistvännen Maria konstaterar att det är bra märkligt hur sällan vi drömmer om våra förlorade barn. Med tanke på att de är med oss varje sekund borde drömmarna rimligtvis fylla mer än en ynka hand.
Troligtvis finns det någon psykologisk förklaring. Att sinnet försöker skydda.
Jag önskar ändå att det kunde hände oftare.
Om man inte får träffa sitt barn i livet borde man åtminstone få göra det i drömmen.
Kan man tycka.
Om livet vore lite rättvist.
Vilket det inte är.
Så händer det i feberyran. En lite elakare förkylning får mig raklång.
Äntligen är hon där.
Håret är långt.
Ögonen strålar.
Rösten som sammet i mina öron.
Drömmen andas så mycket hopp.
Trots att jag vet att cancern snart ska ta henne.
Hon haltar när vi promenerar till bästa kompisen. Tillsammans konstaterar vi att det är år sedan hon var så här pigg.
Benprotes, cytostatika, otaliga blodförgiftningar och lungoperationer har förflutit.
- Skulle hon inte dö, viskar kompisens treåring förvånat när hon ser Linnea.
Jag hyschar och säger:
- Inte nu.
Nu lever hon.
Jag vågar nog tro att hon ska klara det.
Så vaknar jag.
Vemodig, men ändå lycklig.
Jag har fått träffa henne en stund
Det är lycka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar