saknad

Den kyliga höstkvällen får mig ner i köket för att göra te.
Det är något där. I ljuset, i doften, i ljudet.
Något som väcker en känsla.
För ett ögonblick är jag åter på Q84:a.
Avdelningen är kvällstyst.
Bara larmklockans läte från rum som vill ha hjälp.
Tekokarens brus.
Några föräldrars viskande röster. Smärta och igenkänning.
Snart ska jag gå in till Linnea.
Vår mysstund i väntan på nattpersonalen.
Våra sängar står tätt ihop. Gavlarna är vinklade i samma läge. Bildar en soffa.
Så att vi kan sitta nära.
Hennes hand är i min. En klapp på kinden. Huvud mot huvud.
Kanske läser vi. Eller ser en film.
För ett ögonblick är jag där.
Och jag vill inte vara någon annanstans. Oavsett rädslor och smärta.
Det finns så många fina minnen som tidigare grumlats av allt det traumatiska.
Först nu blir de synliga.
Först nu förstår jag de andras längtan.
Den som varit svår att förstå.
Jag har saknat intensivt.
Men aldrig sjukhustiden.
Den saknaden har drunknat i någon slags lättnad över att hon slipper lida.
Tills nu.
Förvisso en smula egoistiskt.
Men jag är hellre tillbaks i sjukdomshelvetet.
Än att vara utan.