att acceptera halloween och värna om allahelgona

Halloween.
En tradition jag alltid haft ett kluvet förhållande till.
Än mer nu.
En tradition som finns.
Vad jag än säger.
Jag spjärnar emot länge.
Men barn snappar upp.
Linnea anammar.
Små förändringar smyger sig in.
Även i vårt hem.
Spindlar i plast.
Utkarvade pumpor som lyser utanför dörren.
Bus eller godis hos närmsta grannarna i samförstånd.
Spökdisco på skolan.
Linnea serverar fingrar av korv till förrätt. Blod av hallon till efterrätt.
Vi flyter med och begränsar. Firar på en lagom nivå. För oss.
Samtidigt tänder vi ljus för våra kära.
Förmanar om respekt för de som mist.
För helgerna tycks krocka.
Få har egentligen koll på vilken dag som firas när.
Bara det är svårt.
I år är det förstås ännu svårare.
I år känns det ännu viktigare att särskilja. Halloween från Allahelgona.

Mitt inre skriker:
 -Nej! Jag vill inte! Jag orkar inte!
Lillasyster utbrister:
 -Jag vill! Varför gör vi inte som förr? Var är fingrarna och blodet? Varför ska allt vara så tråkigt?

Det kanske räcker med att förlora sin syster, tänker jag.
Kanske ska man inte behöva vara mer annorlunda. Kanske ska man få gå och spöka som sina kompisar.
Egentligen kan jag protestera hur högt jag vill. Halloween finns redan. Andra största godishelgen hör jag på nyheterna.
Så istället väljer jag att acceptera. Styr upp.
Ikväll får lillasyster och vännen busa hos sina klasskompisar. Sedan äts lagom läskig måltid gemensamt. Det kanske till och med bjuds på en blodig drink.
Men imorgon.
Då bojkottar vi.
För imorgon är det Alla-helgona.
Och då ska vi hedra.
Linnea.
Min pappa
Nora som borde fylla 10.
Och alla barn som förlorat.
Det görs bäst utan häxor och vampyrer.
Tycker jag.