fina människor

Jag kommer från en fin vän.
Tillsammans har vi har gått förbi vårt jobb.
Sett barnen leka ute på rast.
Vi har suttit i hennes hus som är så nära att vi hör barnens glada skratt.
Min kropp darrar av minnen.
Jag har inte gått på dessa gator sedan jag var lycklig.
Inte sedan jag lämnade staden med hopp om framtiden.
Skolan gör mig rädd.
Jag får lite panik.
Nästa gång går vi in, säger hon.
Och jag vågar tro att jag ska klara det.

Kvällen innan.
Två mammor på besök med mat, vin och blommor.
Fina samtal.
Kravlöst.

Blommor på bordet skickade från andra sidan jorden.
Vänner som kommer med mat.
Som tar mig i hand på en promenad.
Vännen som jag knappt känner som tar sig genom Sverige när jag inte kommer upp ur sängen.
Läkaren som ringer upp, om och om igen, för att höra hur jag mår.
Mammor som också förlorat.
Mammor som fortfarande kämpar.
Nära vänner.
Avlägsna vänner.
Släkt.
Helt obekanta.
En klapp.
En blick.
Ett sms.

Det värmer.
Och imponerar.
Hur mycket godhet det ändå finns runt mig.
Så fina människor.
Tänk att just jag får ha så många fina hos mig
Och tänk.
Mitt i all sorg känner jag en så stor tacksamhet.