boken

Jag läser boken hon läste innan hon blev sjuk. Den som fängslade henne så. Den som fick henne att gå upp först av alla på helgen. Bara för att läsa. Trots att hon egentligen inte tyckte om att läsa själv. Jag minns hennes ögon när hon berättade. Hur de lyste.

När jag först läser har jag svårt att fångas. Jag häpnar över det tråkiga språket. Hur kunde hon, som knappt annars orkat läsa, ta sig förbi det och lyckats fastna?
Desperat. Som ett försök att ha henne nära läser jag klart.
Boken handlar om en flicka som mår dåligt. Det är något med hennes hud. Föräldrarna försöker med allt för att få henne att må bättre.
Men inget hjälper.
Tills de flyttar till havet.
Där mår flickan plötsligt bra. Hon blir som en fisk i vattnet. Hon trivs. Men samtidigt ser föräldrarna hur flickans kropp förändras. De känner att de håller på att förlora henne.
Krampaktigt försöker de hålla henne kvar. Men trots att de försöker är hon plötsligt borta.
Hon har blivit ett med havet.

När jag läst klart rinner mina tårar.
Föräldrarnas panik över att förlora sitt barn, så lik min egna.
Och samtidigt en slags ro i att hon har det bättre.
Att hon slipper en kropp som inte fungerar.
Jag funderar på om hon redan visste när hon läste boken.
Visste att hon skulle lämna oss.
Kanske inte i ord, men en känsla.
Kanske ville hon att jag skulle läsa och förstå att hon har det bättre nu.