håret faller

29 februari 2012
Linnea kammar håret. Hon smusslar med borsten och papperskorgen.  
Du får inte titta, mamma, säger hon.
Men jag tittar ändå.
Papperskorgen är full av hår. Linneas långa vackra hår.
Stora tussar av hår ligger där och skriker. Ditt barn har cancer.
Kanske vet Linnea hur ont det gör i mig när hennes fina hår ska försvinna. Det är kanske därför hon ber mig att inte titta.
Det är ganska konstigt egentligen att man kan bry sig om en så simpel sak som hår.
När det viktiga är att överleva.
Kanske är det för att jag inte riktigt vill se hur sjuk hon är. Eller att någon annan ska se. Kanske är det för att jag är orolig för att hon ska känna sig ännu mer annorlunda.
Kanske är det för att det är ett synligt tecken på att jag inte har kunnat skydda mitt barn från allt ont.
För det är det jag lovat.
Och som jag misslyckats med det.
Jag vet faktiskt inte.
Men hur som helst gör det ont. Förbannat ont.

När håret stirrar på oss där från papperskorgen bestämmer vi oss för att klippa håret i en page. Vi försöker tänka positivt. Vi säger, vad bra att vi fick testa hur du trivs i kortare hår. Då vet vi det.
Hon är fin i sina små tofsar. Men inuti mig river en våg av smärta. För något så obetydligt som hår.

Jag förstår att det bara är en tidsfråga innan allt hår ska falla.
Linnea är missnöjd med peruken som vi köpt. Den är inte tillräckligt långhårig. Jag blir tvungen att lämna tillbaka den. Det startar en märklig stress i mig. Medan paniken river i mig jagar jag runt efter en finare peruk. Jag köper olika slags mössor och buffar. Jag känner en rädsla över att Linnea plötsligt ska vakna utan ett hår på huvudet. Att det ska göra henne så ledsen. Att jag inte ens ska ha hunnit fixa en peruk som duger. Att jag inte ens ska kunnat fixa en så enkel sak när jag nu inte kan skydda henne från cancern.
Men jag lyckas beställa en riktigt fin peruk.
En peruk hon bara kommer att använda tre gånger. Mest kommer hon att vilja ha sin rosa buff och fina mössor. I slutet av behandlingen kommer hon knappt att orka bry sig.
Men när håret faller känns peruken viktig.
Nästan livsviktig.