helt hjärta

Psykologtiden närmar sig. Gång på gång säger lillasyster att hon inte vill gå.
Jag lirkar.
Hon vägrar.
Jag vill inte dit mer, säger hon.
Jag försöker förklara. Hur tungt jag kan känna att det är att gå till min psykolog. Hur tungt det känns att köra vägen till sjukhuset. Köra in på sjukhusområdet. Andas in sjukhuslukten. Som väcker så många jobbiga minnen. Bara att ta sig till psykologen kan vara jobbigt nog. Sedan prata och gråta om det som gör mest ont världen. Det är jobbigt. Men också skönt.
Lillasyster håller med. Men säger sedan att hon inte tycker att det är så jobbigt längre.
Mitt hjärta är helt nu, mamma. 
Vad fint, tänker jag
Vad fint att lillasyster kan få känna så.
Nu.
För jag vet att det kommer att ändras över tid. Det kommer att bli värre för att sen bli bättre igen. Sorgen kommer att gå upp och ner genom livet. Jag vet också att det kommer att tära att ha en trasig mamma.
Men det är fint att det känns bra nu.
Fast en liten, liten del i mitt hjärta blir också rädd och ledsen.
Har hon redan glömt vår fina storasyster?
Det känns inte alls fint.