cancerhelvete

Jag är på väg för att träffa en familj som jag lärde känna på sjukhuset i Stockholm. Det har bara gått fem dagar sedan de begravde sin fina flicka. Den söta lilla flickan som Linnea älskade att pyssla med.
Trots vår sorg ska det bli skönt att träffa dem. En ovanlig känsla. Nästan en liten längtan. Att träffa de som vet hur det är att leva med ett sjukt barn. Ett barn som inte får överleva. Jag känner hur jag saknat dem. Dessa fina människor som jag delat så mycket med. Vi som stridit samtidigt. Bredvid varandra. En ömsesidig förståelse.
Jag har inte sett dem sedan vi flyttade tillbaka.
Sedan vi lämnade Stockholm med hopp. Hopp som krasades sönder. För nu lever vi utan våra stora flickor.

När mamman svarar, när jag ringer för att bestämma tid för träff, är de på väg till sjukhuset med lillebror. Jag hör paniken i mammans röst. Hon är visserligen samlad, kanske utmattad, men under ytan finns rädslan.
På väg till vår gamla avdelning. För på vårdcentralen har man sett att hans blodbild inte stämmer.
Senare får jag veta att även han har fått leukemi. Precis som storasyster.
Lillebror som fötts mitt under den hysteriska sjukhustiden.
En månads paus från sjukhuset och sedan är de tillbaks till rummen där tiden står stilla. Där man tvingas stå ut med sin desperation och vanmakt som tickar på i takt med droppmaskinernas knorrande.
Jag tänker på hur de ligger där i sjukhussängarna. Kanske i det kornblå rummet som mamman hatade. I sängar där de tidigare legat alla fyra.
Nu är de tre.
Nu är det lillebror som ligger där med slangar. Dropp som piper.
Chockade.
Med alldeles för mycket kunskap om vad cancervärlden innebär.
Alla biverkningar. Döden som flåsar i nacken.
Hur kan det ens vara möjligt. Hur jävligt får livet bli. Ett helvete.
Lusten att bara vilja skrika och lägga sig ner och ge upp måste vara så stor.
Men det går inte. De måste kämpa för lillebror. Jag vet att de kommer göra det. För de måste. De har inget annat val. Lillebror måste klara sig. Han ska det. Men vägen dit kommer att vara svår. Kantad av sorgen efter storasyster kommer den vara svårare än vad jag kan föreställa mig.
Alla mina tankar går till denna fina familj och deras fruktansvärda strid och sorg.
Detta cancerhelvete som ingen borde behöva få uppleva.