Lillasyster har tid hos psykologen. Vi kör vägen till sjukhuset. Denna väg som jag hatar. Vägen mellan villorna som påminner om alla gånger jag kört där förut.
Aldrig med någon positiv känsla.
Vägen som bara är sjukdom.
Hjärtat börjar omedelbart slå snabbare. Maghuggen tilltar. Gråten som en klump i halsen. Minnesbilder blixtrar förbi.
Sista gången vi åkte här tillsammans. När hon bara orkade vara hemma i två timmar innan vi blev tvungna att åka tillbaka. Då vi inte förstod varför hon inte blev bättre. Då läkarna inte förstod. Då vi fortfarande trodde att det fanns hopp.
Vi parkerar framför kvinnokliniken. Hit gick jag varannan dag i maj 2002 då hon inte ville komma ut. Då hon stannade i magen i tre veckor extra. Som jag väntade och längtade.
Jag är glad över att vi slipper gå in på barnsjukhuset.
Inne på KK finns bara ett sjukdomsminne. Det när vi nästlat oss hit genom kulvertarna för att köpa macarons.
Linnea finns inte i väggarna när jag sitter i väntrummet och väntar på lillasyster. Men anledningen till varför vi är här tycks ändå skrika åt mig. Det hemska finns ändå närvarande.
Så mycket fruktansvärda minnen som finns från detta sjukhus.
Hit kom vi för ett år sedan. Då hade oddsen redan börjat gå emot oss. Sen blev allt bara värre och värre. Allvaret blev mer påtagligt. Målade sakta men säkert in oss i ett hörn tills det inte fanns någon väg därifrån.
Det här är sjukhuset där döden blev mer närvarande.
Sjukhuset där man måste gå förbi det där hemska rummet om man ska ta sig till det stora caféet. Rummet som inte borde finnas.
Rummet som jag svor på att aldrig hamna i, men ändå stod vid fem månader senare.
Rummet som heter rum för avsked.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar