februari 2012
Jag står i köket på sjukhuset. Väntar på att kaffet ska bli klart.
Mina tankar irrar runt. Fastar vid tsunamin. Hur många föräldrar som förlorade sina barn. Hur deras liv vändes från en sekund till en annan. Hur deras hopp bara dog i en handvändning.
För ett ögonblick skäms jag.
Jag har trots allt inte förlorat mitt barn.
Mitt barn lever i allra högsta grad.
Visserligen allvarligt sjuk, men fortfarande levande.
Vi har hoppet kvar.
Vi har en chans.
Vi har goda odds att klara det här.
Livet kommer förstås bli annorlunda, men förhoppningsvis ska vi komma ur det här tillsammans.
Fel!
Självklart ska vi klara det här.
Självklart ska Linnea överleva.
Min blick fastar på ett träd.
Det står på innergården.
Kalt, utan löv.
Svarta nakna grenar.
Grå luft.
Det där trädet ska få knoppar, tänker jag.
Knoppar som ska slå ut i små ljusgröna blad.
Blad som blir större, grönare.
Kanske får det blommor. Som sedan vissnar.
Löv som färgas röda och faller av.
För att sedan stå här lika kalt igen.
Då. Då är vi klara med vår behandling.
Då ska vi stämpla ut från cancerland och aldrig komma åter.
Detta träd blir mitt sikte framåt. Ett sätt att försöka greppa tiden. Skapa kontroll. Varje gång jag går ut i köket blickar jag ner på trädet. Söker efter förändringarna som visar att vi närmar oss målet.
Trädet hjälper mig att hålla siktet framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar