Denna ständigt pågående mardröm som aldrig tar slut.
Aldrig.
Hur kan man fortsätta vetandes att den aldrig ska ta slut!?
Det går inte. Det är overkligt att det ska kunna gå.
Jag kan få känslan av att detta liv bara är en mardröm.
Att allt snart ska bli som vanligt igen.
Snart.
För det har pågått länge nog.
Om det är för att jag ska förstå meningen med livet, så har jag gjort det. Ja, egentligen gjorde jag det förut. Men okej, nu förstår jag med varenda fiber av min kropp. Varenda liten por vet. Jag känner det med varje andetag. Varje hjärtslag.
Jag vet.
Vet att om jag bara får ha mina barn hos mig, så är jag nöjd.
Och förstås min man. Och gärna mina vänner och släkt.
Men det materiella. Fina hus. Bilar. Kläder. Saker.
Det som ändå glatt mig. Fått mig att må bra.
Åt helvete med det.
Det är egentligen helt oviktigt.
Bra att ha förstås.
Underlättar. Förgyller.
Men jag behöver det inte.
Inte så som jag behöver henne.
Okej.
Det har gått in i mitt system nu.
Så, snälla låt mig få vakna.
För detta liv kan jag omöjligt leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar